108 bl.a. »domstolens konfirmation av sedvanan - det må nu hava skett av misstag eller ej - utgör ett gott kriterium, att opinio necessitatis förelegat, låt vara att utrymme är öppet för andra kriterier»; även på detta sätt har domstolarna sin andel i uppkomsten av sedvanerätt.-"*' Även på områden, där en jämförelsevis ny lagstiftning finns, kan sedvanerätt uppstå genom domstolarnas ingripande.’'*^ 4.2.3.4. Finland I finsk litteratur förblir Montgomerys framställning den utförligaste under den här undersökta perioden. Redan några år senare (1894) framställde dock Wrede sedvanerätten på ett sätt, som på många punkter skiljde sig från Montgomerys framställning. Enligt Wrede, som hänvisade bl.a. till Zitelmann, fick sedvanerätten »sin bindande kraft omedelbart och uteslutande från det faktum, att densamma af de enskilda följes och erkännes som rätt».^'*'* Trots stadgandet i RB 1:11 konstaterar Wrede, att det är fullt tydligt, att en rättssedvana kan göra sig gällande även mot skriven lag och i synnerhet mot sådana lagstadganden, som strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Kravet på att landsseden inte får vara oskälig betyder, att den inte får stå i strid »med de allmänna principer af rättvisa, hvarpå lagen är grundad». En landssed i lagens mening kan vara såväl hela landets som en viss landsdels eller yrkesgrupps sed, t.ex. handelsbruk. Då det gäller övertygelsens betydelse, skiljer Wrede mellan övertygelsen om att sedvanerättsnormen är bindande och övertygelsen om att den är rättsenlig. Den förstnämnda krävs för att sedvanan skall beaktas somsedvanerätt, medan det är svårt eller omöjligt för domaren att konstatera förekomsten av en övertygelse om vanans rättsenlighet, och denna saknar också helt betydelse för rättssedvanans giltighet. Wrede anser, att folkövertygelsen, »hvars innehåll och existens undandrager sig all forskning», saknar all betydelse, då det gäller frågan om sedvanerättens giltighet; de faktiska förhållandena är avgörande. Med en stigande samhällsutveckling minskar sedvanerättens betydelse, och sedvanerätten uppstår närmast genomdomstolspraxis.-'*'’ Liksom Nordling och i viss mån också Reuterskiöld låter Serlachius det allmänna rättsmedvetandet tränga undan sedvanerätten som rättskälla. Lika litet som det är möjligt för lagstiftaren att stifta fullständiga lagar för alla tänkbara tillfällen, lika litet kan domaren hitta en gammal sedvana för alla förekommande fall.’'*^ Då det gäller själva sedvanerätten, nöjer sig Serlachius med att återge stadgandet i RB 1:11. Sjögren, TfR 1916, s. 342 f. Sjögren, TfR 1916, s. 353. \¥W£',JFT1894, s. 349. W/recfe, JFT 1894, s. 363 ff. Serlachius, s. 24. Serlachius, s. 22. 247
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=