106 tens »förbättrande, när dess formellt tillämpliga normer reellt äro antikverade eller möjligen eljes obilliga». Efter behandlingen av rättskonstruktionen ägnar Reuterskiöld följande avsnitt åt rättssedvänjor, rättspraxis och rättstolkning. Då rättsbestämmelsen är domstolarnas verksamhet, kunde man förledas att tro, att den ovan refererade nödvändiga och fria rättskonstruktionen skulle resultera i rättspraxis och inte i sedvanerätt. Så är dock inte fallet. »Från rättssedvänjan skiljer sig rättspraxis i inskränkt mening, därigenom att den förra grundas på rättskonstruktion, den senare på rättstolkning-, dock omfattar rättspraxis i vidsträckt mening äfven rättssedvänjan.»-^^ Reuterskiölds framställning blir inte nödvändigtvis klarare av att han skiljer mellan sedvanerätt, rättssedvänja och sedvänja. Skillnaden mellan rättssedvänjan och sedvänjan (samt landsseden) består enligt Reuterskiöld däri, att rättssedvänjan »är en sed, som blifvit genom rättskonstruktion erkänd». Omskillnaden mellan sedvanerätten och rättssedvänjan skriver han: »Sedvanerätten uppstår genom stadgad rättskonstruktion på grundval av en rättssedvänja, men denna rättssedvänja har själv i sin ordning tillkommit genomupprepad fri rättskonstruktion. Skillnaden mellan sedvanerätt och rättssedvänja ligger alltså däri, att den förra är resultatet av en redan stadgad rättskonstruktion tänkt såsom objektiverad rättsnorm, det senare åter den genom en sig alltfort stadgande rättskonstruktion i rättspraxis förverkligade normen.» Ursprunget till den sistnämnda normen finner man i den fria rättskonstruktionen, som baseras antingen på domarens egen prövning eller eller lokal landssed utanför domstolen».--’^ Reuterskiöld förstår alltså med sedvanerätt en fast rättspraxis och med rättssedvänja en rättspraxis, som håller på att bildas. Det som i allmänhet förstås med sedvanerätt, »publikumssedvaner», har en mycket obetydlig roll i Reuterskiölds sedvanerättslära: en alternativ källa till rättspraxis. Reuterskiöld är trots allt beredd att tillmäta allmänhetens sedvanor en viss vikt. Sedvanans erkännande i rättspraxis förutsätter, »att dess innehåll genom privat rättsbildning blifvit i särskilda konkreta fall förverkligad rätt». Vanan övergår till sedvana, »när det blifvit vanligt, att de enskilde i sina förhållanden tillämpa normen, utan att direkt fixera den för hvarje gång»; även handelsbruk hör till sedvanereglerna.-^^ Rättspraxis och allmänhetens praxis är beroende av varandra. »Rättssedvänjan förutsätter och innebär en växelverkan mellan det borgerliga samhällslifvets praxis och rättspraxis på det sätt, att normen följes i den förra, emedan den erkännes i den senare, och erkännes i den senare, emedan den följes i den förra.» Domaren får dock fritt välja och vraka bland tillämpliga sedvänja »en Reuterskiöld, s. 139. Se även Reuterskiöld, TfR 1902, s. 158. Reuterskiöld, s. \45. Reuterskiöld, s. 142. Reuterskiöld, s. 144.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=