103 enlighet med, vad de tror ligga i sakens natur. Han betonar även exemplets makt, vars betydelse ökar med antalet tillfällen. Det ofta ställda kravet på en likartad praxis kan inte upprätthållas. Det är naturligt, att det i början förekommer ett visst vacklande, och t.o.m. ett klart avvikande beteende behöver inte betyda, att det inte existerar en sedvanerättsregel: ». . . det kan hamde, at Fravigelsen na^rmere beseet er et antisocialt Forsog at fremme sine egne Interesser paa Trods af, eller med Omgaaelse af, hvad man stiltiende erkjender for Ret». I varje fall kommer den tid, »da de Fleste folger nogenlunde samme Norm», somnaturligtvis aldrig blir så exakt formulerad somi lag.^*'^ Augdahl har påstått, att Platou avstått från varje krav på varaktighet som förutsättning för sedvanerättens uppkomst. Han hänvisar till, att Platou nöjer sig med kravet på »en viss tid», som i verkligheten inte säger någonting, och främst till följande uttalande: »Dommeren har at undersoge, om der faktisk föreligger en af Almenheden som Ret ovet Regel. Er dette Tilfa:lde, er det nok, thi oves en regel som Ret, er den Ret.»’'° I själva verket förekommer det citerade Platou-uttalandet i ett avsnitt, där författaren i enlighet med den allmänna uppfattningen i nordisk doktrin på 1800-talet förkastar det från glossatorerna härstammande kravet på ett visst antal tillfällen och en bestämd tid som förutsättning för uppkomsten av en sedvanerättslig regel.Såsom det framgår av citaten i föregående stycke, anser Platou inte, att sedvanerätt kan uppstå utan ett upprepat handlande, och då ingen författare anser sig kunna uppge, hur lång tid det krävs för uppkomsten av en sedvanerättsregel, är det utan betydelse, om man talar om en lång tid eller en viss tid eller ett faktiskt utövande. Man kan åtminstone inte påstå, att Platou gör sig skyldig till det, som Eckhoff påbördade den traditionella sedvanerättsläran: uppställandet av fasta regler, som dock gav föga vägledning vid en konkret rättstillämpning. Också i detta fall hänvisar Platou i praktiken till domarens prövning, vilket ansetts så kännetecknande för modern doktrin (se ovan 2.2.). Även de upprepade anknytningarna till sakens natur leder till samma resultat. Platou konstaterar om de övriga förutsättningarna för sedvanerättens giltighet, att opinio necessitatis utvecklar sig så småningomsomen följd av en allmän vana. Denna opinio består i, att man följer en regel i den tro, att man annars kan tvingas till det.'*' Kravet på förnuftighet tolkas så, att domaren måste böja sig Platou, s. 69. Platou fortsätter: »Og naar denne Normhyppig og regelmxssig anvendes, vil man tilslut komme derhen, at Overbevisningen om, hvad der er ret og rigtigt, er gaaet over ti! en Ovcrbevisning om, hvad der er ’Lov og Ret’, og det bliver en anerkjendt Sag, at man her har en retslig forbindende Regel. Denne er m. a. O. fastslaaet, f.rstnet ved Sardvaneret.» Augdahl, s. 212; se även Eckhoff, s. 230. Däremot förnekar Ra;stad, NRt 1913, s. 246, varje krav på en viss tids utövande. Om man kunde tänka sig det orimliga, att det förelag bevis för »at alverden, lad os si siden igaar, fulgte en viss sedvane opinione necessitatis», var det uppenbart, att domstolarna skulle erkänna denna sedvana. Tiden hade betydelse endast för underlättandet av beVisningen. Platou, s. 69 f. Platou, s. 74.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=