RB 46

102 oklart. Den historiska skolans anhängare är endast i undantagsfall (Thöl) beredda att dra konsekvenserna av läran och acceptera, att en gemensam rättsövertygelse kan existera utan att ta sig konkreta uttryck i verkligheten. Skolans yngre anhängare gör ett viktigt medgivande, då de erkänner, att utövandet inte endast är ett bevis på, utan en nödvändig betingelse för uppkomsten av sedvanerätten."'^ Platou anser dock, att den historiska skolan inte ens försökt bevisa sin utgångspunkt, att rättsövertygelsen skapar rätten, och det förintande slutomdömet lånas av Zitelmann: »Hele den historiske Skoles Theori omSa:dvaneretten var Romantik paa Retsvidenskabens Omraade. Folkeoverbevisningen hunger sammen med Folkesagn og Folkeeventyr.»’''’ Den konstruktiva metoden, begrepps)urisprudensen, kan Platou inte heller acceptera. Den tyska frirättsskolan, vars lära visserligen leder till ren anarki, kan ses somen reaktion mot ensidigheten i tysk rättsvetenskap, där man strävar till att avgöra uppkomna frågor genom en rent formell logisk konstruktion ofta förbunden med en strikt bokstavstolkning. Platou nämner med gillande Jherings uppgörelse med begreppsjurisprudensen, och han anser det bero på en missuppfattning, att som man gör i Tyskland, påstå, att logik inte går att förena med sociala hänsyn och sakens natur.Platou hänvisar särskilt till en nyutkommen artikel av Ffagerup, men han anser, att den konstruktiva metoden inte varit något problem i Norge: »Den tyske Jurisprudents kan ikke fritages for Overdrivelser i sin konstruktive, deduktive Methode, medens det ikke kan benargtes, at den norske Jurisprudents’s Methode er en nogtern, induktiv, den gaar ud fra Kjendsgjerninger, og dette skylder vi for stor Del Qrsted og Schweiguard».Platou anser dock, att 0rsted ännu år 1804 stod under inflytande av naturrättens doktrin men att han, då »Haandbog» utkom, hade anslutit sig till den historiska skolan och givit sedvanerätten en större plats än han tidigare gjort. »Helt til Klarhed over dette Emne kom han dog ikke — men han er Banebryderen».-'^ Platou är medveten om att sedvanerättens funktion blivit att »udfylde Retssystemet og ikke at danne dets Grundstene»; den »udfylder og supplerer den positive Lov» genom att anpassa rättsreglerna till utvecklingen. »En anden Funktion har den deri, at den kan udskille det Materiale, somTidens Tand har odelagt. Ssedvaneretten skiller ud gammel Ret og skaber ny Ret.»’’** Det är uppenbart, att Platou också i detta sammanhang främst tänker på rättspraxis. Såsom nämnts anser Platou sedvanerätten uppstå genom att folk handlar i 2\} Platou. s. 47 ff. Platou, s. 55. Jfr Zitehnatin, ACPr 66 (1883), ,s. 428: »Wie die Vor.stellung der Romantiker vom Volkslied und Volksepos, so hat auch die Theorie von der Volksuberzeugung als Quelle des Rechts ein gewisses Gemuthsferment in sich ...» Platou, s. 64 f. Platou, s. 66 f. Platou, s. 50. Platou, s. 68. 215 217

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=