101 Platou strävar medvetet efter en deskriptiv sedvanerättslära, vilket också får sitt uttryck i det av honom upprepade programmatiska utropet: »Livet er starrkere end Loven». Även om också skillnader i sak förekommer, i det att Platou trots allt i vissa frågor i högre grad företräder en traditionell sedvanerättslära, är Platous mycket vidsträckta sedvanerättsbegrepp den största skillnaden jämfört med Bentzon: all rätt utomskriven lag, all rättstillämpning utomett enkelt följande av lagens bokstav är sedvanerätt. Detta leder ställvis till påståenden, som åtminstone måste anses strida mot tidens vedertagna språkbruk. Så talar Platou t.ex. om den på 0rsted och Schweigaard vilande norska sedvanerätten och om att Jherings lära om det negativa avtalsintresset trängt igenom som sedvanerätt.^°^ Platous mycket vidsträckta sedvanerättsbegrepp omfattar dock inte kutymer och usanser; i detta avseende följer han Stang, även omhan erkänner, att det i praktiken ofta är svårt att skilja mellan sedvanerätten och kutymer. Gränsdragningens praktiska betydelse består däri, att domaren är skyldig att, med undantag av lokala sedvanor, känna till och ex officio använda en sedvanerättsregel, medan parterna bör åberopa och bevisa kutymer. Platou behandlar utförligt äldre teorier om förutsättningarna för sedvanerättens giltighet och kritiserar ingående dessa teorier.Det är knappast förvånande, att han förkastar teorin om »Lovens stiltiende Samtykke» som en fiktion. Aven om man godkände den oriktiga uppfattningen, att lagen kan förbjuda framtida sedvanerätt, kan man inte därav sluta sig till att sedvanerätten skulle vara beroende av lagens samtycke, »thi det vilde va:re det samme som at udtale, at Aarsagen til at en Mand lever, er, at man inte har slaaet ham ihjarl, som Puchta har udtrykt det».-'° Romarnas uppfattning, att sedvanerätten vilar på folkets vilja, kan heller inte godtas, eftersom historien visar, att sedvanerätt har uppstått utan folkets vilja, t.ex. receptionen av romersk rätt i Tyskland. Trots hänvisningen till ett bon mot av Puchta är Platou kritiskt inställd också till den historiska skolans rättskällelära. Platou medger, att denna lära står högt över naturrättsdoktrinen, eftersom den betonar rättens nödvändiga och nationella karaktär och bekämpar naturrättens teori om lagen som den enda rättskällan.^’' Den historiska skolans teori omfolkets rättsövertygelse somgrunden för all rätt kan dock inte godkännas; själva begreppet »rättsövertygelse» är ’08 211 Platou, s. 46 och 87. Platou, s. 71 f. Även Eckhoff, s. 230, talar teratur. 206 förlattarproducerad sedvanerätt i äldre lit- omen 208 Platou, s. 143 f. Se närmare Platou, s. 18-55. Platou, s. 51 f. Det kan mot föreställningarna om nande argumentering; se Helin, s. 63. Platou, s. 52 E Platou, s. 49 f. 209 nämnas, att den skandinaviska realismens anhängare argumenterade att lagens giltighet var en följd av de makthavandes vilja genom en lik212 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=