99 »juristrätten», dvs. den rättsvetenskapliga litteraturen till sedvanerätten, är det klart, att alla frågor inte kan vara lösta på förhand. Den största nyheten i periodens norska sedvanerättslära är Stängs omfattande artikel om handelskutymer (1908). Stang grundar sin framställning på en skarp gränsdragning mellan sedvanor och sedvanerätt. Sedvanorna är tolkningsmedel, och på dem ställs inte samma krav som på sedvanerätten. En sedvana behöver varken vara gammal, utövad opinione legis eller vara allmänt använd.'^' Stang tolkar 0rsted så, att också denne skulle ha betecknat sedvanorna endast som tolkningsmedel.'^' I själva verket gjorde 0rsted ingen skillnad mellan sedvanor och sedvanerätt. Kärnan i Stängs framställning är den, att kutymerna såsom sedvanor inte underlyder de krav som gäller för sedvanerätten. Kutymerna är sedvanor, tolkningsmedel och ingenting mera, som endast har betydelse i samband med avtal, dvs. utan avtal har kutymen mgen verkan.Domarenhar rätt till en kvalitetskontroll, då det gäller frågan omkutymens förhållande till heder och moral, däremot kan man inte kräva av kutymen, att den bör vara förnuftig.'^"* Kutymen går i allmänhet före en dispositiv lag.'^^ Då det gäller kutymens förhållande till sedvanerätten, påstår Stang, att det trots den rådande meningen i doktrinen överhuvudtaget inte existerar någon dispositiv sedvanerätt. tymen är själv inte en del av den objektiva rätten, utan den är ett faktum, som bör bevisas, om domaren mte känner till den. Kutymens verkan är dock inte beroende av att parterna har känt till den.''’^ Stang påstår, att man såväl i nyare tysk, österrikisk, engelsk som fransk doktrin godkänt läran om kutymen som ett tolkningsmedel, medan denna uppfattning haft svårt att slå igenom i de skandinaviska länderna.'*^" Gjelsvik accepterar helt Stängs lära om kutymerna.'^ 190 196 KuDet är dock främst Platous monografi om rättskälleläran, som har präglat de nutida norska föreställningarna om den traditionella doktrinen. Såsom nämnts (ovan 2.3.) konstaterar Eckhoff och Andena:s, att över hälften av Platous verk behandlar sedvanerätten. Detta i och för sig riktiga påstående (134 av de 263 textsidorna ägnas åt sedvanerätten) bör dock kompletteras med omnämnandet, att Platou i denna del av sitt verk även behandlar rättspraxis, rättsvetenskapen, sakens natur och kutymer. Trots detta är dock det ovannämnda påståendet, att Bentzon undervärderat sedvanerättens betydelse, signifikativt för Platous egen 19C Stang, TfR 1908, s. 338 ft. Stang, TfR 1908, s. 296 f. Stang, TfR 1908, s. 279 och 285. Stang, TfR 1908, s. 295 och 306. Sfuwg, TfR 1908, s. 310 ff. 5'M7;g,TfR 1908,5.316. Stang, TfR 1908, s. 323 f. och 337. Stang, TfR 1908, s. 328 och 332 ff. Stang, TfR 1908, s. 249. Gjelsvik, 5. 42 f. 19S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=