98 desto fortare blir den en fast vana. Ingstad nämner som exempel, att ju bättre grunder man kan anföra för en viss tolkning, desto fortare accepteras den i det allmänna medvetandet och erhåller därigenomsedvanerättslig giltighet. Saknar tolkningen däremot goda grunder, kan man avkunna prejudikat efter prejudikat utan att det uppstår någon sedvanerätt. Kravet på förnuftighet tolkar Ingstad så, att domaren inte är berättigad att låta bli att tillämpa en oförnuftig sedvanerättsregel, lika litet som han får åsidosätta ett oförnuftigt lagstadgande. En annan sak är, att domaren i verkligheten kommer att ställa sig mera tvivlande, då det gäller en oförnuftigsedvana, och kräva starkare bevis för dess existens. En sedvanerättsregel behöver visserligen inte bevis, men rent faktiskt är det inte lätt för en domare att få reda på, om en viss sedvanerättsregel existerar. Även i Ingstads rättskällelära är domstolens ställning mycket stark, då det gäller uppkomsten av sedvanerätt. Endast Hertzberg och Hagerup är intresserade av grunden för sedvanerättens giltighet. Sedvanerättens giltighet är inte beroende av lagstiftarens stillatigande samtycke. Enligt Hagerup ligger den djupare källan till såväl lag som sedvanerätt i undersåtarnas erkännande av reglerna.'*"* Även vanan har en avgörande betydelse: ». . . menneskene har en instinktiv tilboielighed til at forlene det faktisk bestaaende karakteren af en regel, somde anser forpligtende for sig, uden at gjore sig rede for dens oprindelse.» Stang nöjer sig med att helt allmänt kräva en mera realistisk sedvanerättslära, som grundar sig på empiriska undersökningar. »Äbstrakte spekulationer» och »skjonne dunkle bilder Puchtas och Savignys anda leder ej till några resultat. Enligt Hertzberg varierar sedvanerättens betydelse i de olika nordiska länderna, dess betydelse är störst i Norge och minst i Sverige och Finland.'*^ Trots sin positiva inställning till sedvanerätten måste Hagerup medge, att denna ursprungliga rättskälla håller på att trängas tillbaka av lagstiftningen.'** Stang anser, att sedvanerättens betydelse är övervärderad i Norden. Då man godtar läran, att den objektiva rätten består av lag och sedvanerätt, följer därav, att sedvanerätten är rådande i Norge, då lagen är så bristfällig.**^ I själva verket är situationen den, att sedvanerätten har en försvinnande liten roll, vilket visar att teorin är oriktig. Enligt Stang är det omöjligt, att det på förhand skulle uppstå regler på sedvanerättslig väg för livets alla frågor, och även om man räknar 183 » 1 186 Ingstad, s. 26 ff. Jfr Augdahl, s. 212. Ingstad, s. 31 f. Hertzberg, s. 191; Hagerup, s. 17 f.; Hagerup, TfR 1907, s. 7 f. Hagerup, s. 15; se även Hertzberg, s. 193 f. I sin uppsats omrättens psvkologiska grund betonar Hagerup (TfR 1907, s. 10) ytterligare, att vanan uppstår före övertygelsen: »Overbevisningen om, hvad der er Ret, fremkaldes oprindelig överalt ved lagttagelsen af, hvad der faktisk sker.» Stang, TfR 1908, s. 343 och not 1. Hertzberg, s. 189. Hagerup, s. 17. TfR 1908, s. 306. 18' ISS 189
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=