95 Goos’ framställning, somPlatou inte nämner, är redan mera kritisk mot sedvanerätten än Deuntzers, men detta torde bero på att den främsta förebilden för Goos är Bornemann.'^- Största delen av Goos’ sedvanerättslära består av en rättsfilosofisk betraktelse över sedvanerättens betydelse och förutsättningarna för dess giltighet i ett oorganiserat samhälle utan lagstiftare, och denna del kan här lämnas åsido.I ett organiserat samhälle har allmänviljan två former: lagstiftning och sedvanerätt. I motsats till Bornemann polemiserar Goos med namns nämnande mot den historiska skolans syn på sedvanerätten och i synnerhet dess förhållande till lagstiftningen. Läran omde båda rättskällornas likaberättigande leder i praktiken till sedvanerättens förstahandsställning framför lag, en lära som kändes mycket naturlig för den historiska skolan. Denna uppfattning måste främst förstås som en reaktion mot naturrättens överdrifter.'^"* I likhet med Bornemann framhäver Goos lagstiftningens fördelar jämfört med sedvanerätten, men han går ännu längre i det han hävdar, att rättsutvecklingens »endelige, ideale Maal maa vasre at give den hele Retsorden Udtryk i en udtommende Kodifikation».'^-^ Efter denna bekännelse till kodifikationstanken är det föga förvånande, att Goos anser, »at Retssardvanen ingen Gyldighed kan have i Strid med Loven». Han påstår vidare, att man inte bör stanna vid detta erkännande av lagens överlägsenhet. Det sena 1800-talets rättspositivism har påverkat Goos’ hela rättskällelära,'*’^ och därför tar han upp det gamla kravet på lagstiftarens samtycke. »Den Sxtning, som . . . opstilledes, at i det normalt organiserade Samfund findes der ingen Retsnorm, der har en af den positive Ret uafhamgig Gyldighed, maa nu bestemmes na;rmere derhen, at der i et saadant Samfund kra:ves Lovgivningsmagtens Sanktion for enhver Retsnorm og derfor ogsaa for Retssa:dvanen.» Medan ännu Bornemann anser, att kravet på lagstiftarens samtycke inte betyder, att sedvanerätten får sin förbindande kraft därav, utan endast, att lagstiftaren inte har upphävt sedvanerättens giltighet, förnekar Goos helt sedvanerättens »selvgyldighed» i ett organiserat samhälle. Återigen försvagas dock det principiella ställningstagandet av reservationer. Lagstiftarens sanktion behöver inte vara uttrycklig, det krävs t.o.m. »et klart Udtryck for Ikke-Anerkjendelsen» för att en sådan skall kunna förutsättas. »Retssa:dvanen gjarlder altsaa ikke contra Icgcm, men, som det udtrykkes, prakter legem; den er med 166 Åtminstone då det galler rättskälleläran kan Goos betecknas snarare som en efterföljare än som en motståndare till Bornemann; jfr Dalberg-Larsen, s. 372. Se Goos, s. 120-128. Se Goos, s. 130 f.: »Paa Overdrivelsen af det Vilkaarlige i Retsdannelsen og af Betydningen af de apriorisk fastsatte Maal for Lovgivningen fulgte som naturlig Reaktion den skildrede Overdrivelse af det Nodvendige, Ubevidste, halvt eller helt Instinktmxssige i Retsdannelsen og dermed Overvurdenngen af Retssa;dvanen.» Goos, s. 131 f. Goos, s. 132. Se Goos, s. 85. IM 165
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=