94 rätten är äldre än lagarna, varför man inte kan upprätthålla kravet på lagstiftårens samtycke. Han betonar »allmänviljans» betydelse för sedvanerätten, men godkänner inte föreställningen, att själva vanan endast utgör ett bevis på sedvanerätten. Då man vill undersöka, om sedvanan är en rättskälla, kommer det inte an på om vanan kan skapa en allmänvilja, utan endast på om den kan anses vara ett uttryck för en allmänvilja, somdå måste föreligga före sedvanan. Sedvanan kan dock även bero på ett misstag. Huvuddelen av Deuntzers framställning gäller dock sedvanerättens förhållande till lagstiftningen, och det är främst i detta avseende, som den skiljer sig från föregångarnas. Liksom Scheel konstaterar han, att problemet egentligen begränsar sig till frågan, om en yngre sedvana kan upphäva, inskränka eller förändra en lag, alltså erhålla giltighet mot lagstiftarens vilja. Deuntzer bemöter argumentet, att allmänviljan, som givit lagstiftaren dess auktoritet, inte kan binda sig själv, och att lagstiftaren därför inte kan förhindra framtida sedvanerätt, lika litet som han kan förbjuda framtida lagstiftning. Deuntzer påpekar, att allmänviljan dock inte kan gripa in på lagstiftarens område på vilket sätt somhelst, utan lagstiftaren har rätt till ett herradöme, sominte vilar på ett ständigt upprepande av allmänviljans understöd, varför det också är riktigt att anse, att sedvanan inte kan gälla mot lag. Det finns heller inga argument för åsikten, att en underlåtelse att tillämpa en lag kan sätta denna ur kraft. En mot lag stridande sedvana kan dock bli giltig genom lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande erkännande. Deuntzers främsta självständiga insats på sedvanerättslärans område är, att han helt förkastar den tidigare indelningen i tvingande och dispositiva lagstadganden, då man behandlade frågan, om en sedvana kunde gälla contra legcm, eftersom det inte finns någon orsak att upprätthålla indelningen. En sedvana kan inte heller åsidosätta ett dispositivt lagstadgande, ominget tvder på att parterna velat hålla sig till sedvanan, vilket ofta nog är fallet.Denna sista reservation medför, att Deuntzer närmar sig Scheels ståndpunkt, och han hänvisar liksom 0rsted och Scheel till att danska domstolar inte godkänner sedvanor contra Icgem ens då det gäller dispositiva lagstadganden.'^' Deuntzer, s. 27 f. Deuntzer, s. 29 i{. Deuntzer, s. 30. »De deklaratoriske Love ere lige saa ufravigelige i den Forstand, hvorpaa det her kommer an, som de saakaldte ufravigelige. Den Regel, de indeholde, skal ufravigelig anvendes, hvor Parterne ikke have aftalt andet. At den ikke skal anvendes, hvor Parterne have aftalt andet, er en simpel Folge af, at Loven efter Lovgiverens Villie netop ikke gja;lder for saadanne Tilf.rlde, ganske paa samme Maade som de saakaldte ufravigelige Love ikke skulde anvendes paa Tilfxlde, som de ikke angaae. Det vil staae i direkte Modstrid med den deklaratoriske Lov at folge S.rdvanen, naar intet taler for, at Parterne have vildet henholde sig til den, hvilket riktignok hvppigt vil kunne ansees for givet.» Det kan nämnas, att redan Puchta (II, s. 209) ansåg, att indelningen i tvingande och dispositiva regler var utan betydelse, då man behandlade frågan om kollision mellan lag och sedvanerätt. Deuntzer, s. 3\. 1.S8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=