93 tvingande lag kan upphävas genomen senare sedvana. Endel författare(Brandt, Scheel) försöker med hjälp av olika konstruktioner påvisa, att en vana mot tvingande lag inte kan betecknas somsedvanerätt, utan utgör ett missbruk, varvid man kan rädda utgångspunkten, enligt vilken lag och sedvana är likvärdiga rättskällor. Då Montgomery på grund av stadgandet i RB 1:11 anser det onödigt att ens diskutera frågan, omsedvanan kan gälla mot lag, kunde detta tolkas som ett uttryck dels för den tilltagande lagpositivismen under senare delen av 1800-talet och dels för den laglighetsdoktrin, som senare blev en viktig del av det passiva motståndet mot förryskningssträvandena. Samma stadgande hade inte utgjort något hinder för Schrevelius’ (och Holmbergsons) motsatta åsikt. Några utpräglade krav på en kvalitetskontroll av sedvanorna finns ännu inte i den här citerade litteraturen. Man nämner dock ibland kravet på sedvanans förnuftighet (Scheel) och i synnerhet stadgandet omskälighet i RB 1:11 i 1734 års lag och förkastar mot lag stridande sedvanor såsomett missbruk. Utvecklingen i Danmark visar, att receptionen av den historiska skolans sedvanerättslära i dess slutliga tappning inte kan förklaras med politiska eller samhälleliga förändringar i Norden, utan den är närmast beroende av de olika författarnas beläsenhet. Ett hänsynstagande till nordiska förhållanden syns närmast däri, att man försöker undvika de mest extrema dragen i tysk doktrin; även de divergerande åsikterna inom denna lämnade de nordiska rättsvetenskapsmännen en viss valfrihet. 4.2.3. Senare sedvanerättslära Den överbetoning av sedvanerättens betydelse, som är en följd av receptionen av den historiska skolans lära, är, med vissa undantag, ett relativt snabbt övergående fenomen i nordisk doktrin. Även då det gäller sedvanerätten, är den historiska skolans inflytande starkast kring mitten av seklet, med undantag av Finland, där en rättsdogmatisk litteratur uppstår först under senare delen av århundradet. Övergången till nya förebilder märks tidigast och tydligast i dansk doktrin. 4.2.3.1. Danmark Platou konstaterade år 1915, att A. W. Scheel ett halvt sekel tidigare helt hade accepterat Savignys och Puchtas uppfattning av sedvanerätten, och att en reaktion mot denna lära först kunde påträffas hos Deuntzer och Bentzon, av vilka den sistnämnde undervärderade sedvanerättens betydelse.Deuntzers sedvanerättslära stämmer också bättre överens med den historiska skolans synsätt, men Deuntzer är dock mera kritisk i sin framställning än Scheel. Deuntzer börjar med att konstatera, att det är historiskt faktum, att sedvanePlatou, s. 50.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=