92 4.2.2.5. Sammanfattning Den historiska skolans syn på sedvanerätten, sådan som den framställs bl.a. i första bandet av Savignys »System des heutigen Römischen Rechts», vinner med någon försening insteg i nordisk doktrin från och med 1840-talet: först i Sverige, därefter i Norge och Danmark på 1860-talet och slutligen i Finland på 1880-talet. Ehuru Puchta kan betecknas som upphovsmannen till den historiska skolans doktrin omsedvanerätten, är han även i detta fall, såsomockså t.ex. då det gäller rättssystematiken,'^^ för extrem för att kunna accepteras i den nordiska rättsvetenskapen. Savignys framställning är däremot tillräckligt inbäddad i reservationer och dunkla vändningar för att också kunna vinna genklang i nordisk doktrin. Redan från och med Bring och 0rsted betonar man betydelsen av att sedvanan utövas ex opinione necessitatis. Trots att man utan utförligare kritik godtog den tyska doktrinen, stötte dock föreställningen omövertygelsen somenda grund för sedvanerättens giltighet på motstånd; endast den föga djupsinnige Schrevelius var beredd att godta denna idé utan reservationer. Även i detta fall hade man hjälp av Savignys framställning, i vilken även vanans betydelse framhävdes. Brandt och Scheel ansåg övertygelsen, Montgomery däremot vanan utgöra den egentliga grunden för sedvanerättens förpliktande kraft; alla författarna kommer dock med så många tillägg och modifikationer, att slutresultatet är i stort sett detsamma. Montgomerys åsikt kan ses som en följd av att man även i tysk doktrin under senare delen av 1800-talet åter började betona vanans betydelse för sedvanerättens uppkomst. Det äldre kravet på lagstiftarens samtycke förkastas i och med receptionen av den historiska skolans lära; Brandt och Bornemann är dock beredda att ge detta krav ett värde somförklaringsgrund i vissa fall. Sedvanerättens uppvärdering leder till att den inte längre betraktas som ett faktum, som måste bevisas, men liksom redan 0rsted är man av den åsikten, att det ofta ligger i parternas intresse att informera domaren. Receptionen av den tyska sedvanerättsläran hindrade inte att författarna var medvetna om, att sedvanerättens betydelse i Norden inte var densamma som i Tyskland. Ingen författare efter Larsen är beredd att tala om inskränkningar i lagstiftarens verksamhet, endast Bornemann framhäver dock lagstiftarens möjlighet att agera självständigt för att uppnå vissa mål. Trots den positiva grundinställningen till sedvanerätten kan flere författare inte dölja, att sedvanerättens betydelse håller på att minska, och man betvivlar förekomsten av allmänna sedvanor (Brandt och Montgomery). Brandt försöker rädda sedvanerättens ställning genom att låta den omfatta även rättspraxis och doktrin. Montgomery, som inte godtar rättspraxis som rättskälla, anser att sedvanerätt kan bildas vid de finska domstolarna med det kuriösa argumentet att dessa har ett ovanligt starkt lekmannainslag. Endast i äldre svensk doktrin är man beredd att acceptera, att äldre även Se även Björne, s. 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=