91 doktrin: »Komme en Lov og en Sxdvansret i Strid med hinanden, saa at de for samme Tilfxlde virkeligen fore til forskjelligt Resultat, maa i Rcgclcn (kurs. här) Loven foretra^kkes, da en Sa:dvansregel ikke kan gjxdde mod Loven, med mindre denne er af declaratorisk Natur.» Scheel betonar, att man bör skilja mellan lagens förhållande till en äldre och en yngre sedvana. Då det gäller en sedvana, är det självklart, att lagen kan upphäva den. Hela problemet om sedvanerättens förhållande till lagstiftningen går ut på om lag och sedvanerätt bör anses ha samma kraft, så att en yngre sedvana kan upphäva eller förändra en äldre lag.'^^ Då det gäller tvingande lag, kan en sedvanerättslig regel mte upphäva eller förändra lagen, eller i enstaka tillfällen ha en verkan mot den. Omen sådan sedvana uppstår, är den ett missbruk, som inte har någon giltighet. Scheel konstaterar uttryckligen, att detta även gäller dcsnetudo. En gammal lag kan lämnas oanvänd under längre tid, men så länge den inte är upphävd genom ny lagstiftning, är den giltig. Scheel hänvisar också till olika fall i dansk rätt, där länge oanvända regler i DL senare åter tagits i bruk. En sedvanerättslig regel kan dä emot uppstå vid sidan av ett dispositivt lagstadgande på samma sätt som ett sådant stadgandes tillämpning kan åsidosättas genom parternas överenskommelse. Aven i detta fall kvarstår dock frågan om vilken regel som skall tillämpas, då parterna inte har avtalat någonting därom. Scheel anser, att en partikulär sedvana såsom en specialregel gäller framför en allmän lag. I andra fall är frågan svårare att besvara. Om en sedvanerättslig regel skall åberopas mot en part, som hänvisar till ett lagstadgande, måste man kunna bevisa, att han velat förplikta sig enligt sedvanerättsregeln; i annat fall gäller lagen. Med hänvisning till Orsted anser Scheel, att detta i synnerhet gäller förhållandet mellan handelssedvanor och handelslagstiftning.'^"* Scheel behandlar slutligen frågan, om man måste bevisa sedvanerättens e.xistens. Han understryker, att sedvanerätten bör betraktas som rättsregler och inte somfakta i målet. Så länge somdomarna valdes bland de sakkunniga inom folket, hade de alltid en omedelbar kunskap om rättsreglerna, medan nutidens vetenskapligt utbildacfe domare är bekanta med lagstiftningen och den vetenskapliga rätten i allmänhet, men däremot inte har någon fullständig kunskap om sedvanerätten. Trots huvudprincipen, att domaren bör känna till rättsreglerna, är det därför ofta nödvändigt att framlägga bevis på sedvanerättens existens på samma sätt som det ofta är nödvändigt att klarlägga innehållet i främmande lagar, som domaren inte heller är skyldig att känna till. Detta gäller dock inte allmänna sedvanor, eftersom man måste förutsätta, att domaren inte kan vara mera okunnig om dessa än andra medborgare. Om domaren känner till sedvanerättsregeln, behöver den dock inte ens åberopas av parterna för att läggas till grund för avgörandet.'^"' Schccl, s. 168 f. Schccl, s. 172 tt. Schccl, s. 176 tf. r-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=