89 Liksom Kall anser Kolderup-Rosenvinge, att folkets autonomi utgör grunden för sedvanerättens giltighet. Sedvanerätten är dock beroende av hur snäva gränser lagstiftaren satt för den.’"’* Bornemanns rättskällelära tyder snarare på hegelianskt inflytande än på ett beroende av den historiska skolan, som Bornemann i allmänhet förhöll sig kallsinnig till.''*^ Bornemann anser, att secfvanerätten är en självständig rättskälla och att den inte är beroende av lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande samtycke. Det faktumatt sedvanerätten är äldre än lagstiftningen räcker dock inte som bevis för tesen, att sedvanerätten är en självständig rättskälla. Då många individer accepterar en rätt^sedvana bevisar detta, att den är erkänd av samhället. Det är allmänviljan, som är grunden för sedvanerätten, och denna allmänvilja är inte någon auktoritet för individen, förrän den har manifesterat sig i en vana. Sedvanerätten uppstår i de naturliga samfund, som invånarna i ett visst distrikt eller medlemmarna av ett stånd eller en nation utgör även efter det, att de rättsligt konstituerats som kommuner, korporationer och stater.’^"* Om sedvanerättens förhållande till skriven lag konstaterar Bornemann, att man i samhällen, där en lagstiftande makt bildats, måste erkänna, att det ligger en viss sanning i det gamla kravet på lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande samtycke; »kun at Sagen ikke maa opfattes, som om Lovgiveren giver Sxdvanen en forbindende Kraft, som egentlig ikke tilkommer den efter sin Natur, men at han undlader at indskra:nke eller ophxve dens Gyldighed». Det står utom allt tvivel, att lagstiftaren kan upphäva tidigare sedvanor eller frånkänna nya sedvanor all giltighet. Redan förekomsten av en lagstiftning inskränker sedvanerätten. »Det er nemlig uforeneligt med Statsmagtens Autoritet, at en fra denne udgaaet Lov, der indeholder en positiv Befaling eller et Forbud, skulde kunne tabe sin Kraft derved, at Undersaatterne vedtog en modsat Retsregel.» Åsidosättandet av dispositiva lagstadganden strider dock inte mot den lagstiftande maktens auktoritet. Bornemanns sedvanerättslära, som skrivits åren 1849-1850,'’*^ skiljer sig alltså markant från övriga danska framställningar efter Hurtigkarl. Bornemann förnekar visserligen inte sedvanerättens betydelse, men han är inte beredd att acceptera den historiska skolans syn på sedvanerätten somgrunden till all positiv rätt. Han erkänner, att sedvanerätten har den fördelen jämfört med lagstiftningen, att den inte från första början kan strida mot den allmänna rättsövertygelsen, vilket kan vara fallet med en ny lag, men lagstiftningen har också många fördelar. Den stöds av vetenskapen, den vilar på en mera omfattande överblick över olika intressen och förhållanden, den tar hänsyn till nytta och ändamålsKoldcrup-Roscnvmge, .s. 37 t. '■*’ Se Dahl, s. 197; Björne, s. 69. Bornemann I, s. 43 ft. Bornemann l, s. 46 f. Se Bornemann I, s. IX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=