87 skillnaden mellan sedvanerätt och »vedertagen sed och allmänt bruk i rent naturlig mening» samt mellan sedvanerätt och hävd.'^' Sedvanerätten har betydelse närmast som lokal eller partikulär sedvanerätt, medan det är svårt att uppvisa »någon för hela Finland gällande, af alla dess invånare utan skilnad till stånd och yrke såsom bindancie ansedd rättssats, hvilken uteslutancfe skulle hafva sin källa i sedvänjan». Sådana allmänna sedvanor har undanträngts av den skrivna rätten.'-^' Såsom nämnts (se I 2.3.2.) anser Montgomery, att sedvanerätten på grund av lagens stadganden aldrig kan strida mot lag i finsk rätt; ett faktiskt åsidosättande av lagen kan inte erkännas de iure. Å andra sidan presumerar Montgomery, att landsseden inte strider mot lag: »För att en tillämpning af landssed på grund af dess stridighet mot lag skall få förkastas, fordras dock att motsatsen eller afvikelsen tydligen skall kunna påvisas. Ar lagrummet dunkelt eller tvivfelaktigt, kan rättsseden tjena såsom autentisk tolkning af detsamma.» Ett originellt drag i Montgomerys sedvanerättslära är påståendet, att sedvanerätten har stor betydelse inom rättspraxis - just därför, att denna inte är rättspraxis i egentlig mening. Montgomery anser, att sedvanerätten, men inte rättspraxis, är en rättskälla (se ovan I 2.2.2.). Rättspraxis är en del av juristrätten, som bildar »en motsats till de på folklifvets breda grundval omedelbart uppväxande rättsnormerna eller folkseden i egentlig mening». Montgomery anser, att sedvanerätten har stor betydelse inomprocessrätten i Finland, då lagens stadganden är så knapphändiga. Vidare döljer en analogi eller »detta obestämda åberopande af lag, af vederbörlig ordning m.m., för hvilket vårt kurialspråk skapat så många uttryck» i domsmotiveringarna i själva verket ofta ett stöd, som utgörs »af en h. o. h. usuel normeller regel, ett rättsbruk, som i långa tider ansetts icke hafva oskiäl med sig». Montgomery frågar sig nu, om man i avseende å sådana normer måste tala om en juristrätt, som uteslutande vilar på de rättskunnigas övertygelse, och han besvarar frågan nekande, eftersom lekmännen har en så viktig roll i rättsskipningen i Finland. Då Montgomery anser, att partikulär sedvanerätt, bl.a. kutymer, kan uppstå Montgomery, s. 47 f. Montgomery, s. 54 f. Montgomery, s. 63. Montgomery, s. 57. Montgomery, s. 57 f.: »Detta torde för ingen del kunna medgifva.s. Den folksmässighet, som städse utmärkt lagskipningen i Finland, medlemmars af själva allmogen deltagande i domaregöromålen i första instans på landet, frånvaron af ett egentligt sakförarestånd och en dermed sammanhängande böjelse och vana hos allmänheten att utan rättskunnigt biträde afsluta rättsärenden och föra sin talan inför rätta, hafva emellan rättskunnige och icke rättskunnige fört till en viss vexelinflytelse äfven i afseende å rättssystemets mera tekniska delar eller kanske rättare: till ett dessas bringande till minsta mätt, så att det sedvanemässiga, som härutinnan förekommer, om man untfantager sådana rent yttre och till egentliga rättsnormer inte ens hörande omständigheter som kurialstil, icke kan anses ega annan karakter än den af allmän landssed.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=