85 delar har fel utom i den bemärkelsen, att ockscå lagen kan betecknas som ett faktum. Såsom nämnts är domaren vid straffansvar skyldig att känna till sedvanerätten: »Forsaavidt angaar den almindelige sardvansmsessige Ret og den, der skylder Videnskahen og Retsbrugen sin Oprindelse, staar . . . Dommeren selv inden den Kreds, i hvis umiddelbare Bevidsthed denne Ret lever.» Domaren är dock inte skyldig att känna till lokal eller partikulär sedvanerätt, lika litet som främmande lagar. Omhan inte känner till dem, kan inte parterna klandra honom, och de gör klokast i att själva informera domaren. Detta är dock inte någon egentlig bevisföring i processuell bemärkelse, och parterna är inte bundna av de allmänna reglerna för bevis.'’’ Också i detta fall slutar det radikalt nya utgångsläget i en kompromiss, som inte skiljer sig från t.ex. Orsteds uppfattning ombehovet av bevisföring. Augdahl har ansett, att Brandts uppfattning om sedvanerättens förhållande till lagstiftningen är »nokså besynderlig».’’^ Detta betyg kan åsättas också många andra punkter i Brandts framställning. Många dunkla ställningstaganden blir dock klarare, om man förutsätter, att Brandt ofta tänker på rättspraxis och doktrin, då han talar omsedvanerätt. Han talar t.ex. omatt domaren är skyldig att känna till allmän (allmänhetens) sedvanerätt, rättspraxis och doktrin; själv konstaterar han tidigare, att sådana allmänna allmänhetens sedvanor knappast kan uppstå. Brandt vill i sin provföreläsning framlägga den historiska skolans syn på sedvanerätten, som var ny i Norge. Hänsynen till norska förhållanden leder dock ofta till, att Brandt kommer med reservationer, så att slutresultatet närmast motsvarar den i dansk doktrin tidigare framförda läran. 4.2.2.3. Finland Även då det gäller sedvanerätten i finsk doktrin, är ännu Palméns handbok från år 1859 beroende av äldre uppfattningar. Varje rättsnorm borde i ett ordnat samhälle i princip vara uttryckligen fastställd och offentligen kungjord av lagstiftaren: »Men likväl förekommer ock en annan metod för rättsbildning, då det rätta, utan någon särskild lagstiftningsåtgärd, utvecklar sig i folkets inre lif till ett vist handlingssätt, som småningomöfvergår till sedvana och dymedelst upphöjes till en regel eller norm, hvars giltighet genom fortfarande efterlefnad och lagstiftande maktens tysta samtycke erkännes.» ’’■* Trots att Palmén samtidigt betonar, att sedvanerätten har stor betydelse på grund av dess »inre förnuftsenlighet» och därför, att »all lag i sin begynnelse framgått ur sedvanor», är det svårt att överhuvudtaget finna spår av den historiska skolans doktrin i hans framställning. Hänvisningen till lagstiftarens tysta Brandt, UfL II (1862), s. 131. Augdahl, s. 203. Palmén, s. 13. 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=