75 bedömning och ett berättande om lagstiftningens utveckling under Magnus Ladulås, helt bortse från den betydelse och innebörd, som de kyrkliga anspråken och strävandena hade och fick. Man kan utan vidare säga att Magnus uppstigande till kungamakten var till stor del beroende av den vänliga inställning, somhan intog till kyrkan. Denna lämnade inte sin hjälp utan vidare. Den hade en målsättning och ett program, som den på olika sätt sökte genomföra och även till stor del också lyckades genomföra. Om man nu inte kan räkna kyrkans så småningom genomförda anspråk till den kungliga lagstiftningen i strängt formell mening, så var det uppenbarligen inte möjligt för kyrkan att få dessa sina anspråk genomförda utan kunglig medverkan. Det är därför på sin plats att något beröra dessa spörsmål. De kyrkliga anspråkens genomförande medförde en omgestaltning av det svenska samhället. Detta berodde inte enbart på den ändrade ställning, som kyrkan tillkämpade sig, utan även på den förändring, som det svenska stormannaståndet erhöll vid ungefär samma tid. Sedan dessa två maktfaktorer erhållit sin rättsliga ställning sanktionerad av kungen hade landet tagit ett stort steg i riktning till det feodalsamhälle, som redan var etablerat på kontinenten. Ett första steg i riktning mot en speciell ställning hade tagits redan vid århundradets början genom den skattefrihet för vissa av kyrkans gods, som Sverker Karlsson lämnade år 1200.“'^ Även tidigare hade sporadiskt förekommit att kungen tog kyrkor och kloster under sitt skydd.Vad därmed kunde förstås var väl inte alltid fullt klart, men redan den omständigheten att kungen åtog sig ställningen som skyddsherre kunde vara tdlräckligt för att avskräcka andra från att förgripa sig på kyrkors eller klosters domäner. Därmed hade också ett faktiskt skydd etablerats, vilket redan det var en stor förmån. Det kan vara på sm plats att erinra omde händelser på det kyrkliga området, som ägde rum omedelbart före Magnus’ makttillträde. Den 17 augusti 1274 hade till ärkebiskop i Uppsala efter en sedisvakans på inte mindre än sju år, utsetts ärkedjäknen Folke Joeiansson av den med B)älboätten befryndade ätten Ängel. Vid ungefär samma tidpunkt bör ha anlänt påven Gregorius X:s brev av den 9 augusti 1274,^“’ somvisserligen mte var ställt till kungen utan till jarlen, lagmännen, häradshövdingarna och övriga stormän i Sverige. Att påstå att detta brev uttalar påvens missnöje med förhållandena i landet innebär ett påtagligt understatement. Brevet kan på nutidsprosa närmast karakteriseras som en otvetydig och klar utskällning. Måhända är detta också anledningen till att det riktar sig till en kollektivt ansvarig grupp av stormän och inte till den formelle makthavaren, vilken påven måhända inte ens visste vemdet var. Brevet har av den svenska forskningen ingående behandlats, först av L. M. SD 115. BaAth, Bidr.ig till tlen kanoni.ska rättens historia i Sverige s. 38 vill i hreven se en speeialtrid, somdärigenomförlänas mottagaren och vars brvtande är ett brott mot kungen själv. ” SD 577.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=