74 av såväl man som kvinna, och samma uppfattning synes ligga bakom stadgandet i VgL II Urb 2 § 9. ÖgL V31: 1 förutsätter att endast kvinna tillvitas trolldomoch sä är även fallet enligt VgL I S 8, som endast förutsätter förgörning av man, vilket medför dödsstraff. I UL M 19 pr förutsättes likaledes att det är kvinna som åstadkommer förgörning och hon skall dä enligt Magnus stadga p. 3 brännas, vilket är första gängen denna form av dödsstraff förekommer i den svenska rätten. Samma straff övergår även den mordbrännare, som påträffas med blåsande mun och brinnande brand och som sedan inte kan erlägga de böter, som skall utgå vid mordbrand ä hus och människor, allt enligt UL B 25:1. Samma påföljd anför ÖgL E 31 pr, där kasevargen påträffas hand och brand, d.v.s på bar gärning. Man kan då saklöst skjuta honomi elden. Såväl enligt SdmL M32 somVmL M 16 pr skall kvinna brännas vid förgörningar, om någon har ljutit döden. Vill målägarna unna henne livet, kan hon friköpa sig mot mycket kraftiga böter. Enligt DL Kk 11 skall hon dock ej brännas utan bli till mat för sten och strand, ett uttryck som enligt HolmbäckWessén är mycket omtvistat och föremål för många olika meningar, för vilka de redogör i not 69 till DL:s kyrkobalk. Enligt HL M rubriken till fl. 27 har dråp på öar förts samman med förgörning. I själva flocken förekommer dock ingenting omförgiftning eller förgörning. HL torde därför vara ensam i landskapsrätten omatt inte behandla detta brott. I ett egendomligt stadgande i ÖgL V 35 och 37 avhandlas två fall av stöld, där i första fallet är fråga om stöld begången av kvinna och i det andra fallet stöld begången av löskekvinna. Stadgandena är egendomliga i det hänseendet att sådana stölder kan leda till träldomför den sombegår sådant brott. De står i så fall i motsats till det Birger Jarl tillskrivna förbudet mot att be sig som gävtrål, tidigare här behandlat på sid. 17 f. Att det bakom stadgandena i ÖgL V 35 och 37 samt Ä 11 måste dölja sig ett inte obetydligt socialt problemär uppenbart. Man kan därför fråga sig hur stadgandena i V 35 och 37 låter förena sig med stadgandet i Ä 11. Stadgandet i V35 framställer trälskapet närmast som en bestraffning medan bestämmelsen i A 11 innebär ett frivilligt uppgivande av ställningen som fri person för att i stället få åtnjuta föda, bostad, kläder och skydd av någon, som kunde ge sådana förmåner i utbyte mot den arbetsinsats som den svage kunde prestera. Resultatet av stölderna enligt bestämmelserna i V och det frivilliga uppgivandet av den fria ställningen enligt Ä är dock desamma, och det förefaller därför som omMagnus i detta fall inte intagit samma ställning somBirger Jarl. Även om den föreliggande uppgiften i första hand är att söka klarlägga uppkomsten och den första utvecklingen av den kungliga lagstiftningsrätten eller, om man så vill, lagstiftningsmakten, så är det nog nära nog omöjligt att vid en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=