72 betraktas som suveräna och att de själva kunde bestämma vad som skulle vara gällande lag hos dem. Såvitt vi vet är UL den första landskapslag somutarbetats efter Alsnö stadga och fått kunglig stadfästelse, vilket genomfördes först minst tio år efter Alsnöstadgans utfärdande. Detta kan ge en förklaring till att vägfriden komatt bli ett nytt bidrag till de frider somredan förut fanns. Indirekt har Magnus Ladulås’ stadga spelat en mycket stor roll. Dess bestämmelser omhor i punkterna 3—8 återfinnes i UL Kk 15:3 liksomi SdmL Kk 15:3. Eftersom landslagarna kom att sakna kyrkobalk, blev UL:s Kk i praktiken den svenska kyrkans urkund ifråga omhorsbrott framtill 1734 års lag. Möjligen av samma skäl kompletterades den skånska kyrkolagen med en dansk bearbetning av SdmL:s Kk.^° När de skånska och själländska kyrkolagarna förelåg vid slutet av 1100-talet fanns visserligen Decretum Gratiani men inte Liber Extra. Den senare hade den mest utarbetade kanoniska rätten ifråga omkyrkliga brott och SdmL:s utformning låg alltså omkring 150 år efter de danska kyrkolagarnas tid. Att inte UL:s Kk lades till grund för den danska kyrkliga rätten kan förklaras med rent prestigetänkande. Först 1295 blev den utnämnde ärkebiskopen Nils Alleson vigd av en kardinal och två andra överlämnade palliet. Därigenom var Uppsalabiskopen självständig gentemot Lunds gamla primat och det var måhända då mer lämpligt att acceptera SdmL framför UL.^* De nu nämnda fallen är emellertid inte de enda under medeltiden. Under punkterna 5 och 7 upptar Magnus’ stadga två fall, där dråp äger rum och där den eller de dräpta ligger ogilla. I punkt 5 behandlas det fall då en man tager en annan man på bar gärning med sin hustru och slår ihjäl honom eller bägge. De skall då fjättrade föras till tinget, där en tolvmannanämnd skall avgöra vad somkan ha försiggått. Fälls de av denna nämnd, är de ogilla. Frias de, skall dråparen fällas till mordgäld. Detta stadgande har upptagits i hela landskapsrätten. Det kan här vara räckligt att anföra följande rättsställen: VgL I M 11, VgL II D 22, ÖgL E 26, UL Ä 6: 2, SdmL G4:l,VmLÄ6:2, DL Kk 9: 4 samt HL Ä 6 pr. Enligt punkt 7 har efter svearätt kvinna samma rätt att dräpa annan kvinna om hon påträffar henne i sin makes säng. Även här skall nämnd uttala sig om vad som kan ha förekommit. Rättsställena är här UL A 6: 1, VmL A 6: 1, HL Ä 6 pr. Stadgandet i punkt 4, som behandlar hustrus hor, visar en intressant utveckling. Enligt detta stadgande har den hustru, sompåträffar en annan kvinna i sin säng, rätt att föra henne till tinget. Om nämnden där fäller henne, skall hon böta 40 marker. Kan hon inte det, har hustrun rätt att stympa henne genomatt avskära hår, öron och näsa enligt UL Ä 6 pr. Enligt Holmbäck-Wessén innebär emellertid detta ett försök att mildra en ursprunglig självhämnd, som enligt DGL 1:2, SS. 932-952. Brilioth, Handbok i svensk kyrkohistoria s. 124. tillsamt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=