70 kan, somalltså räknas somriktig och full kyrkofrid. I den andra rör det sig om frid på själva kyrkogården och i kyrkan liksom frid för präster. Därvid föreskrives en stegrad böteslinje, allteftersomman kommer längre framtill altaret, och i stort överensstämmer bötesbeloppen med den stegring, som finns angiven i HL Kk 21:2. En variant härav finnes i UL Kk 22:1, där dock förutsättes edöresbrott och nämndförfarande. En ytterligare komplikation har här fått utrymme därigenom att man skiljer på om brottet är klart och uppenbart eller om så ej är fallet. Det framstår därför som rätt naturligt att HL:s kyrkobalk representerar ett äldre rättsskede före edsöresrättens inträde och alltså före Alsnöstadgan, varför dateringen av stadgan omkyrkofrid, trolldomoch äktenskapsbrott måste sättas till någon tidpunkt före 1280. Detta är också troligt av den anledningen att HL:s Kk 5:1 in fine förutsätter att prästen kan ha arvingar. Eftersom Vilhelmav Sabina vid kyrkliga mötet i Skenninge 1248 påbjöd celibat för präster är det naturligtvis inte orimligt att prästbarn ännu cirka trettio år senare kan ha funnits kvar som arvingar, alldeles frånsett den omständigheten att man ingalunda kunde vara säker på att den påvlige legatens bud fick någon snabb inverkan på prästernas leverne. En viss överensstämmelse finns även mellan denna andra punkt i stadgan och Biskop Bryniolfs stadga av 1281 punkt 3. Eörutomföreskriften omfrid på vissa kyrkliga dagar föreskriver Bryniolfs stadga även vägfrid till och från kyrkan samt frid på kyrkogården. Bägge stadgorna ha likaledes föreskrifter om böter till biskopen. Bryniolfs stadga har vidare en föreskrift om att biskopen skall göra förbön för den skyldige, som alltså förutsättes vara landsflyktig. Utan att det direkt utsäges är man inne på en tillämpning av principerna i edsöresrätten, somhär synes ha fått biskopen och inte konungsräfsten somdomare. Det har tidigare framhållits att ett av landskapsrättens svåraste problem måste ha varit att få ett grepp omden s.k. självhämnden. Svårigheten har otvivelaktigt legat i att finna annan form för rättens skipande än den som utövades av släkterna. Förr än man fick en central och stark statsmakt var det heller inte möjligt att få någon ändring till stånd, som kunde tillfredsställa de anspråk på ärans återställande som en kränkning av den gamla manhelgden innebar. Man fann den så småningom i formen att ta böter av sådan storlek att man därmed kunde tillfredsställa den skadelidande eller dennes arvingar. Det fanns emellertid områden där svårigheterna var uppenbara. Jag har tidigare visat på bestämmelserna ommandråp man mot man i VgL och ÖgL. Andra fanns givetvis. Ett är den ännu existerande rätten till självförsvar, vad vi i dag kallar nödvärnsrätt. Där kunde man åberopa den redan i romersk rätt gällande principen att ingen har skyldighet att finna sig i misshandel av något slag utan har därvid rätt till självförsvar. Vid behandlingen av denna stadgas fridsbestämmelser finns det anledning att närmare begrunda Alsnöstadgans bestämmelser. Det visar sig då att Alsnöstadgan inte upptar någon bestämmelse omfrid för den somär på väg till kyrka
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=