69 i B 59a, fol. 43 r., och detta ställe måste dock betecknas om ett originalställe. Även denna omständighet ger anledning till spörsmålet varifrån Hadorph fått sin text och då givetvis också till frågan omdenna text verkligen emanerar från Magnus Ladulås. I texten i B 59a finns inte Magnus namn angivet, vilket det för övrigt inte gör i Hadorphs text heller. Här föreligger det endast i rubriken. Det finns därför stark anledning antaga att det kan föreligga vad man förr kallade något ”understucket”. Detta behöver inte vara från Hadorphs sida men det kan väl vara fallet med hans källa. Under sådana förhållanden finns det ingen anledning att här ingå på någon behandling av frillobarns arvsrätt, då det inte kan anses klarlagt att ett stadgande härom föreligger från kung Magnus’ sida. Den andra och längre av de stadgor, som bär kung Magnus Ladulås’ namn, kan för att skilja den från den föregående, här kallad lega-för-dråp-stadgan, kallas stadgan omkyrkofrid, trolldomoch äktenskapsbrott. Egendomligt nog är den ej upptagen av Hadorph i dennes utgåva av de gamla stadgorna och det kan därför ifrågasättas omden överhuvud taget var känd av honom. Det troliga är att den väl var känd men att han inte hade sett eller visste om någon handling, vari denna stadga fanns upptagen och därför inte räkande med densamma. Innehållet i stadgan finns emellertid inarbetat i landskapslagarna; ifråga omp. 8 som tillägg G i KrLL. Dessutomfinns en mängd avskrifter av stadgan och excerpter ur densamma från tiden före år 1600. Allt detta talar därför i riktningen att denna stadga har funnits men förkommit och därför heller inte kunnat återges av Hadorph. För ingående upplysningar om förekomsten av avskrifter av stadgan samt om excerpter ur densamma står jag i tacksamhetsskuld till Jan Liedgren, som även meddelat mig att Carl Ivar Ståhle på sin tid excerperade de juridiska handskrifterna i Kungl. Biblioteket i Stockholm. Enligt Ståhle skulle stadgan som mest ha omfattat åtta punkter, vilket stämmer väl överens med den avskrift som jag som bilaga här återger ur den Nordinska samlingen i Uppsala Universitets Bibliotek eftersom stadgan, mig veterligt, inte tidigare varit tillgänglig i tryck. Vid den vidare behandlingen av stadgans olika punkter kommer jag därför att hänföra mig till stadgan i bilagan. Det framgår klart av stadgans olika bestämmelser att den behandlar brott eller förseelser, som ligger under kyrklig domsrätt. Man har därför anledning antaga att den av Magnus kan ha utfärdats som ett tillmötesgående av de kyrkliga anspråk, som framställdes innan han tog makten från sin broder Valdemar och i samband med sin kröning efter denna händelse. Till detta spörsmål, som även omfattar frågan om stadgans datering, återkommer jag alltså vid behandligen av Magnus’ ställning till kyrkan. Dispositionen av stadgan är följande. 1 de två första punkterna behandlas olika slag av kyrkofrid, varav den första innebär frid på väg till och från kyr6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=