68 I marginalen till överskriften är angivet: Ex cod. ant. memhr. och i marginalen till texten: Detta fins tillagt efter föregående Stadga i en ofgamal Lagbook på Pergament skrifwen. I B 59 a har stadgan tillskrivits på ett fritt utrymme på fol. 43 r efter förteckningen över Västergötlands kyrkor, vilken förteckning i sin tur följer efter biskop Bryniolfs stadga. Eftersom stadgan om lega för dråp och sårande hos Hadorph följer på Alsnö stadga, kan Hadorph inte ha syftat på B 59a utan måste ha haft tillgång till en annan handskrift, där legastadgan följt på Alsnöstadgan. I så fall har denna handskrift uppenbarligen gått förlorad. Legastadgan har fått sin plats på åtskilliga ställen inomlandskapsrätten. För att börja med handskriften B 59 så finns i den äldre västgötarätten bestämmelser omlega till dråp eller sårande i Lydekini excerpter, VgL III: 109 samt i Vidhemsprästens anteckningar, VgL IV: 9, 1, liksom i II Addit. 5 pr, som har ett kort omnämnande om att detta brott hänföres till de urbota: - taker man legho till at dr^ep^e man —. Följaktligen återfinnes också legabrottet i VgL II Urb 1 §12. I ÖgL D3 pr in fine finnes för östgötarättens del motsvarande stadgande. Legaförbudsstadgans andra sats, som förbjuder länsman att lägga allmänningsgäld på ofält mål eller, vilket är detsamma, på odömd sak, medför för länsmannen att han mister sitt län. Detta är samma föreskrift, somåterkommer i Alsnöstadgans p. 4, där Magnus förklarar att har har så föreskrivit att ingen som innehar län får lägga något olagligt på bönderna vid risk att han kommer att mista sitt län. Av formuleringen i Alsnöstadgan framgår att denna föreskrift redan finnes, och man kan härav dra den slutsatsen att eftersom Alsnöstadgan är utfärdad år 1280, så måste legastadgan vara utfärdad före Alsnöstadgan, d.v.s före år 1280. Varå Hadorph stöder sin datering till 1284 för denna legastadga framgår inte, men så mycket synes vara klart att den inte kan dateras till 1284 och möjligen är äldre än 1280, troligen redan från Birger Jarls tid. Anledningen till den tidigare dateringen av stadgan skulle då vara Hadorph egen anteckning omatt den är avskriven efter en ofgamal lagbok samt den omständigheten att den finnes i VgL II Addit. 5 pr, i vilket stadgande jag har velat se Birger Jarls fridslagstiftning. I varje fall synes det vara omöjligt att säkert tidsfästa detta stadgande. Detta förbud har inarbetats i landskapsrätten genom föreskrifterna i VgL IV: 9, 2 samt VgL II Urb 1 § 15, ävensomdess andra sats, som innebär förbud för länsmannen att lägga någon extra tunga på bönderna, i svearätten genom föreskrifterna i UL Km 10 pr, SdmL Km 13 pr samt VmL Km 13 pr, men varken i DL eller HL samt märkligt nog inte i ÖgL. Ifråga omden sistnämnda kan bristen bero på att ÖgL saknar konungabalk. Den tredje och sista föreskriften i denna Magnus tillskrivna kortare stadga handlar omfrillobarns arvsrätt till jord. Det är emellertid att märka att det endast är i Hadorphs utgåva somdenna tredje föreskrift föreligger; den finns inte
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=