65 i Skenningestadgans ingress, är man benägen att i dessa föreskrifter se de första utslagen av bestämmelser, varigenomkungamakten ger sig själv vissa befogenheter men samtidigt föreskriver hur dessa befogenheter skall utövas. Därmed kan sägas att det första steget till cnfundamentallag i detta avseende tagits. Med utvecklingen av den kungliga lagstiftningen sammanhänger utan tvivel den förändrade inställningen till dråpet och den därmed sammanhängande uppfattningen av hämnden som rättsform och privat reaktion mot övergrepp på någons person. Ännu i de äldre landskapslagarna förutsättes hämnden som något självklart i många men långt ifrån alla situationer. Anledningen från vår synpunkt sett är givetvis den svaga offentligamakten, somknappast hade några större möjligheter att utöva och verkställa exekution. Det fanns visserligen den s.k./emtew, somtinget fastställde för vissa fall efter tingets domi sak. Men deltagarna i femten handlade delvis på egna vägnar och kan knappast anses ha företrätt samhälleliga intressen. Självhämnden florerade därför och därmed också dråpet, som accepterad exekutionsform. Ett utmärkt exempel på detta förfarande lämnar Knut VI :s förordning av den 28 december 1200 ommandråp i Skåne."" Ett av de viktigaste framsteg, som rättslivet har gjort får därför anses vara den möjlighet, som ges att ersätta det förlorade livet med en penningbot. Att denna förändring inte kan ha varit lätt att genomföra inses omedelbart så snart man gör klart för sig att här måste övervinnas en mängd föreställningar om rättsplikter, sområdde inomsläkterna, förbundnamed religiösa föreställningar från heden tid omsjälens tillflykt till Valhall efter döden. Problemet är urgammalt inte bara i vårt land utan säkerligen inomhela den på den tiden civiliserade världen. Man behöver endast erinra omde antika författarnas behandling av problemet. Hit hör Aiskylos' Orestestrilogi med pliktkollissionen när Orestes måste hämnas sin fader Agamemnons död för det dråp Aigisthos och Klytamnestra begått. Bägge dräptes av Orestes, som därmed dock begår ett brott mot pietetsplikten mot modern. Han förföljes därefter av erinyerna, hämndgudinnorna, och först genomingripande av Apollon själv blir Orestes renad och hans skuld sonad. Det är emellertid inte dråpet på Aigisthos som föranleder pliktkollissionen utan dråpet på modern, vilken genomsin förbindelse med den somdräpte fadern, har begått en oursäktlig handling. Dråpet på Aigisthos är därför helt i sin ordning, dråpet av modern är ur hämndsynpunkt också i sin ordning men det innebär ett brott mot släktsamhörigheten och familjekärleken, och det är därför denna handling ger den tragiska kollissionen. Orestesmotivet är emellertid inte bara bundet till det antika Grekland. Exakt samma konstellation av handlande personer förekommer hos den danske 1200tals författaren Saxo Grammaticus. Han har i sin Gesta Danorumf^ tredje och DGL I, 2 s. 778, SSGL 9, s. 437, SLL 4, s. 154 ff. ■*** Saxo Grammaticus', Danmarks kronike, översatt av F. Winkfl FIorn, s. 84 tf, och 103 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=