64 allmänhet, så kan det ifrågasättas om man inte med den representation som uppbådats avsåg att binda de olika landsdelarna närmare till varandra utan att uppge landskapens självstyrelse under egna lagmän. Redan biskoparna bildade genom den befintliga stiftsindelningen en viss sammanhållning mellan vissa landsdelarmen det var uppenbarligen av vikt för kungen att söka åstadkomma någon formav riksstyrelse. Genom de två stadgorna togs därför de första stegen till en enhetlig förvaltning somtill en början endast kunde åstadkommas på frivillighetens väg. När det en gång tagits var insikten omden nödvändiga sammanhållningen tydligen så pass stor att man kunde fortsätta på den inslagna vägen. Nästa steg i denna utveckling representerades av arbetet med gemensam lands- och stadslag, när man väl insåg behovet av en gemensam rättsordning. För att fastställa vilka divergenser de olika landskapens rättskultur uppvisade, blev det nödvändigt att nedteckna landskapslagarna. Detta skedde vid slutet av 1200-talet och början av 1300-talet och var en mycket väsentlig händelse i det fortsatta lagarbetet. Ett uttryck för denna tanke synes mig vara MELL Kg 1 :s rubrik: Om konungariket Sverige, som innesluter i sig sju biskopsdömen och nio lagmansdömen. Det är riket som är det primära, biskopsdömen och lagmansdömen det sekundära. Det föreligger inga som helst handlingar eller uttalanden, som anger hur stadgornas innehåll har upptagits eller uppfattats av de gamla tingsmenigheterna. Man får därför det intrycket att det kungliga ingripandet utan vidare har accepterats av landskapen, såvida man inte kan dra den slutsatsen att man redan tidigare hade vant sig vid liknande ingrepp från kungamaktens sida och alltså fann detta vara något helt naturligt. Det stora uppbådet av biskopar och lagmän vid stadgornas antagande talar för att den kungliga lagstiftningen var väl förankrad i landskapens ledande kretsar och alltid kunde påräkna understöd från dem. Eormen för edsöreslagstiftningens införade förpliktade ju också dessa kretsar i allra högsta grad att arbeta för de kungliga synpunkterna. Att dessa även måste åtnjuta understöd från lägre kretsar inomlandskapen var också helt naturligt, då såväl våldgästningen som edsöresbrotten måste ha drabbat just dessa lägre kretsar särskilt hårt. Endast tolv år efter Skenningestadgans utfärdande skulle också med kunglig stadfästelse utfärdas den för svealandskapen mest betydelsefulla lagstiftnigen i form av UL. Dennas förberedande genom en kommission av stormän från de olika landen inom Uppland visar på samma form av förberedelsearbete, som senare skulle användas vid arbetet på landslagen och sommed största sannolikhet använts redan vid stadgornas avfattning. Med hänsyn till de former för lagstiftning från kungens sida, somföreskrives ■'*’ Så Uppsala ärkestift som omfattade Uppland och hela den tidens uppfattning av Norrland, Västerås stift med Västmanland och Dalarna, Strängnäs stift med Södermanland och Närke, Skara stift med Västergötland, Värmland och Dal samt Linköpings stift med Östergötland och Öland.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=