59 son däremot synes ha gått relativt lätt, måhända beroende på att de två förstnämnda blivit valda somminderåriga, vilket givit lagmännen somledamöter av rådet en möjlighet till inflytande av mer ingripande slag, i synnerhet som jarlämbetet inte längre komatt tillsättas. Rådets faktiska maktställning under denna tid vilade alltså på den statsrättsliga omständigheten att landet var ett valkungadöme, som tvingade kungsämnet eller kungen att söka stöd hos mäktiga fraktioner inom rådskretsen, för vilket dessa givetvis kunde betinga sig vissa förmåner. Genom lagmännens medverkan i rådet förbereddes även den övergång till rikslagstiftning sommarkerades genomAlsnö stadga 1280 och Skenningestadgan 1284. Den förra anges visserligen inte ha skett med rådet utan med derlliker medan den senare har gjorts med warth raath ok Vcerra; gofTr^e manure. Att även Alsnö stadga dock gjorts med rådet torde framgå av den hänvisning till stadgandena i UL, SdmL och VmL, vars köpmålabalkar alla har hänvisning till rådet vid Alsnöstadgans antagande.*^ I och med MELL blev som redan framhållits rådet fixerat som en institution samtidigt som genom MELL R lagmännen från att ha varit landskapens hövdingar övergick till att utnämnas av kungen och därmed blev ämbetsman i riket. Med denna förändrade ställning växte rådets makt och rådet blev inte bara en fara för kungamakten under 1300- och 1400-talen utan en fara för hela riket. Det är signifikativt att det närmast är rådsaristokratiens olika fraktioner som bekämpar varandra under denna tid. Utan att gå närmare in på dessa förhållanden, som ligger utanför denna framställnings syften, kan konstateras att den allt mera försämrade ekonomiska ställningen för kungen och därmed för riket har sin motpol i rådsaristrokatiens allt större ekonomiska makt och därmed dess förmåga att på sina gårdar underhålla väpnade trupper i en omfattning somväsentligt överträffar kungamaktens. Först med den kungliga maktkoncentrationen under Gustav Vasa uppstår åter ett nationellt kungadöme, inte minst möjliggjort genomkyrkans minskade ekonomiska inflytande som en följd av reformationen och Gustav Vasas godsindragningar, vilket gav riket och kungamakten det kraftigt ökade ekonomiska underlag som krävdes för en framgångsrik riksstyrelse. Övergången från landskapens lagstiftning till rikslagstiftning har inte skett på en gång utan under en tidrymd som dock måste bedömas som relativt kort och via kungliga stadgor, där en viss försiktighet kan skönjas. Utvecklingen av landskapens lagmän till rådsmedlemmar kan ses ur samma synvinkel, bokkaböterna i ÖgL D 14 visar att det före 1280 har funnits en stormannaklass. Lagmännens bokkaböter är desamma som de stormäns som kan underhålla fyrtio man i egen kost. Före dem går endast biskop, jarl och hertig. Först 1285 uppträder de första riksråden och 1288 återfinnas en avservärd rad.'° Alsnö möte « SD 799 p. 5. ’ Sc s. S7. HiiuKBRANi), Sveriges medeltid II: s. 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=