56 rats till vår tid. Dock är det troligt att en del av Birger Jarls påbud måste ha på något sätt fixerats skriftligen och sedan tillförts de olika lagsagorna. Särskilt bör detta ha varit fallet med hans ändring i arvslagstiftningen. Somdet nu är får Alsnö- och Skenningestadgorna betraktas somde första. De är också i ett annat avseende märkliga. Här ges nämligen motivering varför kungen vidtar den säkert vid denna tid ovanliga åtgärden att själv ingripa i lagstiftningen, vilket dittills måste ha betraktas som ett landskapets privilegium. I Alsnöstadgans ingress deklarerar Magnus att han på grund av den makt, som Gud tillagt honom, gör anspråk på rätten att hugga bort och föreskriva till vår Guds ära och alla dems nytta som bygga riket. Därefter följer våldgästningsförbudet, förnyelsen av faderns fridslagar, frälsebestämmelserna samt förbudet att lägga någon belastning på bönderna, varefter stadgan avslutas med att de närvarande stormännen gav sitt ja till detta och svor att de skulle hålla henne och styrka henne på allt sätt. Det är detta anslutningsförfarande med ed av de närvarande stormännen, som i stor utsträckning representerade landskapsrätten, som kom att ge denna lagstiftning beteckningen edsöreslagstiftning. Länge har den uppfattningen rått att det är Birger Jarl som stiftat de första edsöreslagarna. Vidhåller man emellertid att det endast är de besvurna lagarna, som bör betecknas som edöresrätt, så måste man anse Magnus vara den förste som införde edsöresrätten. Visserligen anges i Alsnö stadgans p. 2 att Magnus förnyade sin faders lagstiftning: wiliumwir ocfry mal warfadir skipp^edi rikina tillfr^elsis. oc till nadp^e. attcer nyte. — men det är först Magnus somsedan i fortsättningenfestumpem mxd wart wald. oc warumedde. ocaldr^e perra; frxmstu mannx .i. rikinu xru. Även inom Alsnöstadgans bestämmelser finns det emellertid skillnader ifråga omvilka somgår eden att uppehålla dess bestämmelser. I slutbestämmelserna i p. 5 anges att det är de närvarande stormännen som går eden, medan däremot inte kungen anges. Wid pxssx warx skippxn waru vidxr mangir xrlliker mxn. oc gawu pxr ia til. oc sworo at per sculdu hanx haldx. oc stxrkix mxd alt pxt per gatu. Detta gäller alla stadgans bestämmelser, som alltså besvors av stormännen. Det gällde i första hand våldgästbestämmelser i p. 1, samt förbudet i p. 4 att lägga någon skatt eller börda på bönderna. Härigenombegränsades stormännens rätt gentemot den övriga landsbefolkningen. Edsöresrätten i p. 2 däremot besvärjdes även av kungen: festum pem mxd wart wald. oc warum edde. oc aldrx perrx frxmstu mannx .i. rikinu xru. Följaktligen har ingen inskränkning ägt rum i den gästningsrätt som tillkom kungen utan denna begränsning gäller endast stormännen. Det har diskuterats huruvida rådet fanns vid Alsnöstadgans tillkomst och om alltså denna stadga har beslutats med rådet. Westman var av den uppfattningen att rådet inte fanns vid denna tidpunkt. Det var då stadgan ansågs böra dateras till år 1285. Efter LOfqvists ingående undersökning av dokumentet har
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=