47 även kom att intränga i Danmark, i all synnerhet under Valdemarernas storhetstid under senare delen av 1100-talet. De ovan angivna noteringarna efter den egentliga lagtexten i balkar i VgL I visar sålunda att vid förra hälften av 1200-talet rätten haft den utformning, som denna i balkar indelade lagtext utvisar. Att handskriften B 59 sedan har använts och kunnat användas framgår av den modernisering, somhandskriften genomgått genom den tillskrift av den nya arvsrätten, som ägt rum, liksom genom återgivandet av anteckningen afivrffie hole ur Lydekini bok. Att kungen eller hans företrädare haft anledning att ingripa med lagstiftning mot grova brott är knappast förvånansvärt. Vad somdäremot är ägnat att väcka förvåning är att kungen vid denna tid ingriper i arvsrätten, d.v.s. ett privaträttsligt område. Landskapslagarna var ju dock i kraft och landskapens självstyrelse genom sina lagmän och ting har ansetts vara en för folkmenigheten väsentlig förmån. Att den kommit att naggas i kanten just ifråga omett sådant spörsmål somarvsfrågorna är därför märkligt och fordrar gärna en förklaring. Aven om den följande framställningen i viss mån föregripes skall dock här några synpunkter anföras. I England hade redan under tidig medeltid kungen utfärdat lagar, somtill en början huvudsakligen rörde hans fogdar och ämbetsmän och därför närmast kommit att uppfattas som instruktioner. Det dröjde emellertid inte så länge förrän man började lagstifta även om vad som vi uppfattar som privaträtt. Så är fallet även med den normandiska lagstiftningen. I det anglosaxiska England är det helt klart att det med tiden utvecklade sig en undersåtarnas skyldighet att vara statsmakten lydig. Ett särskilt begrepp, overscuncssaf^ kom härvid att utformas, som just innebar lydnadsplikt mot överheten. Möjligen har det danska inslaget i form av Danelagen och de icke obetydliga bekymmer, särskilt av ekonomisk natur, som denna ockupation förde med sig, här varit bidragande till accepterandet av overseunessan. Denna ockupation avlöstes år 1066 av den normandiska, där uppenbarligen en sträng militär ordning infördes som krävde sin tribut av befolkningen i formav minskad frihet. Det bör heller inte förbises att i Danmark den jylländska lagen utfärdades och antogs av landet redan år 1241. I företalet till JL anges också att det är kungens och landets hövdingars ämbete att överväga domar och göra rätt, varvid de handlar som Guds tjänare och landets väktare. Det sker emellertid inte av egen makt utan med samtycke av kungens söner, biskoparna och de bästa männen i kungens rike. Även i detta hänseende skulle det danska föredömet visa vägen för lagstiftningsrätten i Sverige under Magnus Ladulås. Som den tidigare framställningen av den svenska landskapsrätten torde ha utvisat finns det ett mycket nära samband mellan arvsrätt och hemföljd. Skillnaden mellan de två instituten ligger i att arvet utfaller först efter arvlåtarens död, medan hemföljden utgår redan medan han lever och är föräldrarnas hjälp till dottern, när hon skall gifta sig. Hemföljd kan även utgå till son som vill Lii-hi rmann, a.a. 111, s. 697, s.v. Lhigchorsarn, särskilt under 26) s. 698.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=