39 Att heimanfylgia hade karaktär av förtida arv framgår särskilt av FrostL XI: 2, där det heter om det finns döttrar, av vilka en del är gifta och en del ogifta - l)d sculo jjcer er ligiptar eru taca sud mikit af usciptumarfi sem fccr höfdu er giptar eru heiman. Genom NLL och NBL fick kvinnorna arvsrätt med hälften mc')t männen. Därmed kom även gåvor i form av heimanfylgia och tilgiof att betraktas som förtida arv och skulle vid arvlåtarens frånfälle avräknas. Bestämmelser härom finns i NLL V: 1 av följande lydelse: — En av doettr uerda fadur sins arfar eda rnodor eda brodor. huerskins arfar semfaer uerda. surnar giptar en surnar ogiptar eru. faskolu f^er er ogiptar eru taka sua mikit aj oskiptum arfe semftvr f^er mest hafdu heimann. oc fo att allar se heiman giptar oc eigi skipt heimanfylgiu feirra til lamfnadar med feim. fa take f^er aj oskiptumarfe iammikit sem su er mest hafde i heimanfylgiu. ai medanfe uinzt til. Av den lämnade redogörelsen för gåvor i samband med äktenskapets stiftande framgår att dessa gåvor hade karaktär av att utgöra ett skydd för hustrun vid mannens frånfälle. Arvsrätt varfrån början något som speciellt tillkommännen medan kvinnan fick sin del i formav hemgift., som i regel medfördes till den nya bosättningen och gåva från mannen, som stod i ett visst samband med storleken på den hemgdt hon medförde. Gåvorna var emellertid föremål för fritt avtal, vilket framgår av att lagarna i regel inte anger hur stora de skulle vara. Härifrån finns dock undantag, särskilt i normandisk rätt, men vissa gåvor har av hävd haft viss storlek och synes länge så ha varit. Att gåvosystemet på detta sätt har upprätthållits framgår av den betydelse systemet hade såväl i den romerska rätten som att det övertogs av den kanoniska rätten. Det är först när gåvorna upphörde att ha någon större ekonomisk betydelse, som frågan om arvsrätt för kvinnor, när söner finns, blir aktuell. Därför är det också naturligt att till en början kvinnan endast fick hälften mot mannen. Skulle hon ha fått samma lott som han, skulle hon, omgåvorna fortfarande utgick, ha fått mer än mannen eller bröderna. Det är synnerligen svårt att därför instämma med Holmbäck, som synes mena att Birger Jarls lagstiftning om arv skulle ha hejdat en redan pågående rättsutveckling och därmed hindrat att lika arvsrätt för söner och döttrar kunnat genomföras betydligt tidigare.^' Endast om seden med gåvogivande upphört, skulle en sådan utveckling ha varit möjlig. Genom att kyrkan hårt fasthöll vid gåvornas innebörd kunde dessa dock inte släppas. De kyrkliga synpunkterna fanns somovan angivits redan nedskrivna i Decretum Gratiani, men omdenna rättssamling fanns tillgänglig i vårt land vid denna tid är inte känt och i varje fall ytterligt osäkert. Först genomLiber Extra av år 1234, vars anskaffande påbjöds för domkapitlen vid Vilhelms av Sabina besök i landet år 1248, blev det gamla gåvosystemet bekräftat genom den kyrkliga lagstiftningen, som därför inte stod i någon motsats till den inhemska rättsordningen utan snarare understödde den senare. Sl.I. 1, s. 122 not 60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=