38 tillerkännes hälften av sonens andel. Bestämmelser härom är intagna i NLL V: 7 och NBL V: 7, som också har stadgandet att sonson tar lika stor lott som dotter. Vad man här ovan kunnat beteckna som begränsad istadarätt har alltså vidareförts genomNLLoch NBL. Eftersom enligt norsk landskapsrätt dotter är utesluten från arv, när son finns, blir spörsmålet omgåvor vid döttrars giftermål en fråga av stort intresse. Gåvorna ersätter här arvsrätten, och avtalet om äktenskap mellan en man och en kvinna blir därför en synnerligen viktig handling. Från kvinnans sida sluter hennes giftoman avtalet. Avtal om äktenskap slutes i regel mellan släkter, som är jämngoda ifråga om tillgångar, och redan detta avtal är konstitutivt för äktenskapet, på så sätt att vissa rättsverkningar av ekonomisk natur inträder, om det brytes. Omen kvinna vidare gifter sig mot giftomannens råd förlorar hon arvsrätten under landslagens tid, såvida hon inte kan visa att partiet är lika bra eller bättre än det som giftomannen föreslagit."*^ Under landskapslagarnas tid skulle den blivande brudgummen till bruden utfästa en mundr, som alltså motsvarade den svenska rättens morgongåva. Enligt GulL 51 var minsta mundr bestämd till 1 1/2 mark och detta belopp hade karaktär zwfattigmansmundr. Det bruden fick med sig hemifrån benämndes heimanfylgja och motsvarade alltså den svenska hemföljden eller, när fråga var omkvinnor, i regel hemgift. Dess storlek var inte bestämd i lagen utan var en avtalsfråga mellan parterna. Var hennes heimanfylgja stor, hade fästmannen att lämna ett tillägg till sin mundr och detta tillägg benämndes tridjungsauke. Enligt FrostL skulle detta tillägg vara hälften av heimansfylgja och tillägget kallades giof och gagngiallde enligt GulL 54, eller tridiungsauki enligt FrostL XI: 8. Reglerna om gåvor i GulL och FrostL är synnerlgen svårtolkade, inte minst av den anledningen att, i varje fall GulL:s regler är mycket ålderdomliga och i vissa fall, exempelvis GulL 54, torde gå tillbaka till Olaf den heliges och Magnus Erlingssons tid, d.v.s till 1000-talet och 1100-talet. Särskilt svårt blir det då att urskilja beteckningarna på de olika gåvor, varmed äktenskapet skulle stiftas. I stort sett torde man kunna få fram de två väsentliga gåvorna, nämligen den heimanfylgia, som bruden medförde i boet och den munder, som brudgummen skulle lämna sin brud. Till dessa gåvor kunde lämnas vissa extra bidrag, vilket visar att avtalsfrihet rådde på detta område. Mannens munder till kvinnan kunde sålunda enligt GulL kompletteras med en tillgåva eller giftningsgåva, om heimanfylgia var särskilt stor, och detta tillägg fick då karaktär av morgongåva eller giofafmorgon. I FrostL motsvarades mannens munder av fridiungsauki,^^ och heimanfylgia var här, liksomi GulL, brudens hemgift, somhon medförde från sitt hem. Stod heimanfylgian kvar i det gamla hemmet, så behövde inte mannens fyridiungsauki lämnas somtillgåva. NLLV;2. 5= FrostL XI: 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=