32 det senare fallet motsvarar dos alltså närmast vad som i romersk rätt betecknas med donatio ante (propter) nuptias. Redan ordningsföljden för dessa ämnens behandling hos Glanvill ger vid handen att det är dos i den sistnämnda bemärkelsen, som ur anglosaxisk synpunkt framstår somden viktigaste. Orsakerna härtill kan vara flera. En av de viktigaste anledningarna synes dock ha varit det länssystem eller feodalsystem, som vid denna tid härskade i England och som, i varje fall när fråga var omfast egendom, innebar viktiga inskränkningar i den fria dispositionsrätten till jorden. När det var fråga omfast egendom får man utgå frän att man i mänga fall hade att göra med nyttjanderätter av olika grader eller, om man sä vill, med en starkt inskränkt äganderätt, där gränsen mellan de olika slagen närmast framstår som en terminologisk fråga. Även omGlanvill redan i första meningen av VI: 1 säger dos duohus modis dicitur och sedan talar omde rättshandlingar, som äger rum, när mannen lämnar sin gåva till hustrun, alltså närmast vad som i svensk rätt kallas morgongåva, även om detta enligt Glanvill sker ad ostiumecclesiae och alltså i samband med äktenskapets ingående — tempore desponsationis suae — och alltså ej efter bilägret, somfallet är med morgongåvan, så behandlar han sedermera det andra slaget dos endast under beteckningen maritagium, trots att han i VII; 1 angivit att in alia acceptione accipitur dos secundum leges romanas—. Möjligen ligger häri en insikt om att dos enligt VII: 1 inte är en gåva, eftersom den kan komma att avräknas vid ett blivande arvskifte vid givarens, i de flesta fall, faderns frånfälle, och därför hellre bör betecknas sommaritagium. Denna ”gåva” har därför ungefär samma ställning som den svenska hemföljden, vilken inte heller kan anses definitiv utan kan komma att till storleken förändras på grund av jämkning till arvingarnas förmån efter givarens död. Möjligen har också till denna förändring i terminologin medverkat den normandiska rätten, där dos med innebörden av den gåva, som brudgummen ger bruden vid kyrkans port, har beteckningen dotalicium, medan brudens gåva till brudgummen här har beteckningen maritagium. När det gäller dos ad ostium ecclesiae ger Glanvill upplysningar om dess maximum i VI: 1. Sådan gåva till hustrun kan nämligen vara antingen specificerad — dos nominata — eller ospecificerad - dos non nominata. Är den inte specificerad, så utgör den en tredjedel av brudgummens fria innehav av tillgångar vid äktenskapets ingående och kallas då rationahilis dos. Är gåvan specificerad och utgör mer än en tredjedel av hans innehav, så skall den nedsättas till denna tredjedel, över vilken gåvan inte får gå. Däremot kan den specificerade gåvan väl vara mindre än en tredjedel. Liksom i den romerska rätten var syftet med dessa gåvotransaktioner att åt hustrun tillförsäkra en ekonomisk grund för den händelse mannen skulle avlida före henne. Hon hade emellertid under äktenskapet ingen dispositionsrätt över ”gåvan” utan den senare utövades av mannen. Först vid hans bortgång inträdde hennes förfoganderätt över densamma.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=