31 mellan makar inte var tillåtna. Följaktligen måste sådana gåvor lämnas före äktenskapet. De var donatio ante nuptias?^ Däremot var det helt i sin ordning att den blivande bruden av sin fader försågs med en dos, somöverlämnades till den blivande maken och förvaltades i princip av denne. Mängder av olika former förekom dock och först genomJustinianus’ lagstiftning på 500-talet fick den romerska rätten genom Novellae 118 och 127,^^ sin slutliga utformning. Härvid infördes genomNov. 118 lika arvsrätt för såväl män somkvinnor. Det bör emellertid framhållas att Justinianus redan hade tillåtit gåvor mellan makar efter äktenskapets ingående, donatio propter nuptias. Vare sig det rörde sig omdonatio ante nuptias eller donatiopropter nuptias var syftet att kvinnanhustrun skulle tillförsäkras ett underhäll vid mannens eventuella fränfälle eller vid skilsmässa. I det senare fallet kunde skilsmässa förekomma även utan otrohet eller annan felaktighet frän hustruns sida frän mitten av 300-talet f.Kr., och det framstod därvid som i högsta grad billigt att kvinnan tillförsäkrades ett underhäll när hon var utan skuld till äktenskapets upplösning. Den romerska rätten hade sålunda undergått en utveckling frän en av den blivande brudens fader till mannen överlämnad dos att av honom förvaltas under äktenskapet framtill en tillåtelse för mannen att lämna sin hustru understöd vid äktenskapets upphörande. Spörsmålet behandlades givetvis i kanonisk rätt genom att Decretum Gratiani c. 4, C. XXX, qu. 5 upptog följande bestämmelse: Qualis deheat esse uxor, que habenda est secundum legem. - Var man osäker pä vem som skulle lämna dos, sä klarades detta genom stadgandet tvä canones senare, alltså i c. 6, C. XXX, qu. 5, där det hette: Nullumsine dote fiat coniugium; iuxta possihilitatem fiat dos . . . Det är alltså den blivande mannen som givandet av dos åligger, och det torde inte minst sammanhänga med de komplikationer med andra släktingar, som kan bli en följd av faderns givande av dos till den äkta mannen, om lotterna för faderns övriga arvingar minskas. Det är pä detta område som Gi anvili.s framställning av den engelska rätten pä 1100-talet blir särdeles intressant. I sitt arbete Tractatus de legihus et consuetudinibus regni Anglie qui Glanvilla vocatur, utgivet med engelsk översättning av G. D. G. Hai l 1965, behandlas spörsmålen om gåvor i böckerna VI och VII. Till en början bör uppmärksammas att den latinska benämningen dos hos Gi.anvill återges med tvä olika betydelser, nämligen dels i VII:1, där dos secundum leges romanas innebär id quod cum rnuliere datur viro quod vulgariter dicitur maritagium, dels också enligt VI:1, där dos anges som id quod aliquis liber homo dat sponsae suae ad ostium ecclesiae tempore desponsationis suae. I Kasi r, Das römische Privatrccht II: 134. Kasi R, a.a. II s. 362 ff. Kasi R, a.a. I s. 287.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=