25 Att gåvor i samband med bröllop var en förekommande sed framgår bl.a. genomYnglingasagans skildring av hur Visburs söner kräver utgivande av den gåva som Visbur skänkt sin hustru, Audi den rikes dotter, men som Visbur vägrar att utlämna till dessa sina söner efter det han övergivit deras moder. Brudgåvan somväl får antas motsvara morgongåvan, utgjordes av tre storgårdar samt en halsring av guld. Denna vägran blev så småningom hans bane. Av skildringen framgår att Visbur led sin olycka med all rätt, och detta skulle då innebära att utgivandet av morgongåva vid äktenskaps upphörande varit allmän sed och alltså rätt.^^ Det är naturligtvis alldeles omöjligt att säkert belägga de olika kungar, som förekommer i Ynglingasagan, och ännu värre, fastslå när de levat. Att det här rör sig ommycket gammalt rättsgods framgår dock av följande beräkning: Harald Härfager regerade i senare hälften av 800-talet. Han var son till Halvdan Svarte, somi sin tur var son till Gudrod och Åsa. Gudrod är den 28:e kungen i Ynglingatal medan Visbur är den 7:e. Det föreligger alltså cirka 20 släktled dem emellan. Omman antager att det belöper en tid av cirka 20 är pä varje släktled, skiljer alltså omkring fyrahundra är mellan 7:e och 28:e ledet, och detta leder oss för Visburs del tillbaka till 400—500-talet. Med all möjlig reservation för den ytterliga osäkerheten i denna beräkning torde man dock kunna dra den slutsatsen att förekomsten av brudgåva i Ynglingatal redan i Visburs tid ger en antydan omhur gammal denna sed måste vara. Att gåvor ätter eller släkter emellan måste ha förekommit är uppenbart även av den anledningen att äktenskap ofta av sagor och berättelser att döma synes ha ingätts som en försoningsgest för att främja fred och god sammanhållning mellan släkter. Det är dä också naturligt att gåvor kom att utväxlas som ett tecken pä parternas goda vilja att hälla fred sinsemellan. Det torde vara onödigt att här andraga exempel pä denna sed. I övrigt lämnar inte Ynglingatal några exempel pä specificerad lagstiftning frän dess kungars sida. Det heter visserligen omOdin att han gav lagar i landet och det var samma somgällde för asarna. Enda exemplet somanges är emellertid att han föreskrev att alla döda skulle brännas. Detta kan dock även uppfattas som en religiös föreskrift eller sed och kan knappast betraktas som lag i vår mening. Det är knappast troligt att kungarna under mycket gammal tid ingripit i lagstiftningen. För Sveriges del måste ett sådant ingripande förutsätta en viss centraliserad makt. När en sådan kan ha uppkommit är inte känt och kan inte fastslås med någon större grad av säkerhet. De olika landskapen har haft sin rätt som samlats under olika lagmän. Ett uttalande i denna riktning föreligger i VgL IV: 15, där under sjätte konungen anges om Inge d.ä att han bröt aldrigh warn oc takin .i. hwariu lanzskappi. Hans regeringstid infaller kring århundradesskiftet 1000-1100-talen eller närmare omkring 1080—1118. Heimskringla Ynglingasaga K. 14. lagh .fry. tald
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=