21 början gällde/m horpe ^lla hryggin sporpe. ^ella innan h^ercepe.^^, medan i kung Eriks dagar det blev bestämt att hedersbot skulle utgå varhelst kungens man än blev dräpt. Om med ”kung Erik” avsetts Erik Eriksson, så skulle man därför kunna tidfästa denna förändring till tidrymden 1234—1250. För de förändringar som tillskrives Birger Jarl borde tidrymden 1248, då jarlen Ulf Fasi torde ha avlidit,'^ fram till Birgers frånfälle 1266, vara aktuell. Eftersomvi inte vet när Magnus Birgerssons blev hertig, kan vi endast konstatera att senare delen av denna period är den enda då vi samtidigt hade en jarl och en hertig, vilket medför att denna senare period också är den då den tredje avdelningen av stadgandet i D 14 kan ha redigerats. Detta gäller stadgandet i D 14 i dess nuvarande form. Som redan framhållits framstår detta stadgande som en sammanställning av flera olika bestämmelser. Särskilt gäller detta vad som ovan har karakteriserats som den första och den tredje delen. Märkligt är nämligen här att hedersboten vid dråp av bryte går före bestämmelserna omhedersbot vid dråp av ”man”. Ändock får väl anses att ”man”-förhållandet innebar en högre social ställning än ”bryte”-förhållandet. Brytarna kunde i gammal tid vara särskilt betrodda trälar, medan ”männen” genom särskild trohetsed och liknande band stod i ett betydligt närmare förhållande till sina herrar. Dessa ”män” får anses ha utgjort de olika notabiliteternas hirdar, för vilka särskild förpliktelse gällde och där herren utövade sin speciella domsrätt, ur vilken troligen kommit att utveckla sig den allmänna domsrätt, sommed tiden tillkomkonungen över hans underlydande.*^ Någon särskild anledning att närmare uppehålla sig vid detta manförhållande finnes inte, framför allt därför att frågan här närmast är i vad mån Birger Jarl har medverkat till förändringar i OgL:s lagbestämmelser och denna hans medverkan kan helt hänföras till bokkaböternas höjning vid dråp av kungens brytar eller av kungens män. Därmed markeras att förgripelse på kungens anställda eller män är ett brott mot kungen själv, vilket föranleder den kraftiga höjningen av bokkaboten från 12 marker till 40 marker. Men samtidigt visar stadgandet att ståndsuppdelningen nu fått ett kraftigt grepp i det svenska samhällslivet. Om det får anses vara ett av de viktigaste steg, som rätten har tagit, när den kunnat ersätta självhämnden med böter till den dräptes arvingar eller släktingar. Författarna till SLL föreslår här en översättning av innan haeraefye till under härnad i stället för inomhäradet. (SLL 1, s. 72 not 67). Det kan emellertid starkt ifrågasättas omdenna förändring är en förbättring. Av den efterföljande meningen framgår tydligt att stadgandet avser en ortsbestämning och inte en tidsbestämning och dä torde härad vara att föredraga. Enligt Adolf Schucks uppgift i Till den ”erikska ättens” historia i HT 73 s. 39 anges i Skenningeannalerna år 1248 som Ulf Fasis dödsår. Av litteratur om manförhällandet märkes särskilt; E. HJ.^R^’F, Alsnöfrälset, i Frän Alsnö och Sko, Uppsala 1951, särskilt ss. 9 och 13. E. Hjarnf, Herredräp och avog sköld, i Fornsvenska lagstadganden II, s. 33 ff, Uppsala 1951. K.-E. Lofqvist, Omriddarväsen och frälse i nordisk medeltid. Lund 1935. S. Tunbfrc;, Några problemur Sveriges 1200-talshistoria, i HT 1951. 3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=