19 är tillräckligt för bevisning utan att det skall vara två eller tre vittnen. Därmed kan den legala bevisteorien sägas vara knäsatt redan i mosaisk rätt. Skulle dessa vittnen beslås med osant intygande, så var de förfallna till dödsstraff efter prästernas och domarnas prövning. Nu var inte detta den enda komplikationen. Genomsamarbete mellan staten och kyrkan hade en speciell formav handlingar kriminaliserats under beteckningen ”fridsbrott”, och som sådana var de underkastade särskilt strafförfarande och speciell form av rättegång genom den s.k. konungsräfsten. Härom mera längre fram. Det förefaller att döma av stadgandet i D 3: 3 somomdet tidigare funnits en bestämmelse enligt vilken en åtalad kunde fria sig genom att visa att han över huvud taget inte varit närvarande på vigvallen. HolmbäCK har påpekat detta i not 3 till s. XXX i Inledningen till SLL, första serien: Ostgötalagen och Upplandslagen. Nu kompletteras detta stadgande genom föreskriften i D3:3: Den somväl varit närvarande på vigvallen, när en man blev dräpt, men utan att vilja eller vålla att han ljöt döden, d.v.s att det hade skett av våda, han skall därvid prestera tretolftsed på femten. Därmed införes alltså möjlighet för den som varit med på vigvallen omett dråp att fria sig för den händelse att han inte deltagit i dråpet eller varken velat eller vållat att den dräpte ljöt döden. Värjningsförfarandet i D 3:3 står förmodligen i samband med föreskriften i D 3 pr in fine, enligt vilken man förutsättes kunna begå dråp genom ombud, alltså genom annan person och till och med genom en en trål. Stadgandet är detsamma som återfinnes i VgL II Urb 1: 12, där som urbotamål betraktas att någon tar lega för att dräpa en man eller såra honom med fulla sår. Enligt ÖgL D 3 får målsäganden åtala vilkendera man vill, den som skickar eller den som dräpte. Till detta stadgande kan likaledes hänföras vad som går under beteckningen Magnus Ladulås' stadga om att taga lega för dråp eller såramål. Stadgandet finnes inskrivet i handskriften B 59 blad 43 r'' och dateras av utgivarna till år 1284. Belägg härför anges emellertid inte och dateringen torde närmast få betraktas somett förbiseende eller en förmodan.’’ Skulle emellertid denna datering visa sig riktig, så vinner man en intressant hållpunkt för dateringen av den yngre västgötarätten. Motsvarande stadgande finns mte i VgL I Urb, vilket möjliggör en tidfästning av VgL II till efter 1284. För närvarande torde man mte kunna göra något antagande i denna riktning, eftersomdateringen av Magnus’ stadga inte går att med säkerhet fastställa. Stadgandena om närvaro vid dråp har ytterligare en innebörd, som ej bör förbises men somhär inte skall närmare behandlas. Kungen har normalt rätt till " SLL 5, s. 252, SSGL 1, VgL IV;9. Tidsbestämmelsen till 1284 är troligen föranledd av Hadorph, somi Gambia stadgar, s. 6, placerar denna stadga efter Alsnöstadgan vilken av Hadorph daterats till 1285. 1 marginalen till legatill-dräp-stadgan finns följande anmärkning: Detta finns tillagt efter föregående Stadga i en ofgamal Lagbook på Pergament skriftven. Vid rubriken anges: Ex cod.ant.membr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=