18 gamla eller orkeslösa samt att, när dessa dör, ett avräkningsförfarande skall äga rum, varvid den i lagen preciserade kostnaden för omhändertagandet skall avräknas mot det nedlagda arbetet eller den värdestegring, somden efterlämnade egendomen kan ha undergått. Först om de närmaste arvingarna inte vill träda till, skall andra utomstående kunna komma ifråga somvårdnadshavare. Till BJ 4 Med det stadgande, somtillskrives Birger Jarl i ÖgL D3:3, har denne gjort ett väsentligt tillägg till den dråpsprocess, som ingående beskrives i D 3. Att förfarandet här blir extra invecklat beror självfallet på att dråpet och dess rättsliga behandling var ett av den medeltida straffrättens svåraste problem. Svårigheten bestod främst däri att dråpet från början var en privaträttsligt tillåten hämnd. Det kan till och med ifrågasättas om hämnden från början inte var den enda formen för beivrande av dråp. Man finner detta vid en granskning av innehållet i D3:1 och 2. Här förutsättes att hämnd för dråp får utövas genomarvingarna till den dräpte men att detta skall ske inomviss tidrymd. Samtidigt förutsättes att försoning kan äga rum. Inte alla hade arvingar eller släktingar i sådan omfattning eller med sådan kapacitet att hämnd kunde äga rum, och det blev då också aktuellt att finna en annan form av förfarande för avveckling av de stridigheter, som kunde uppstå och kvarstå släkter eller personer emellan. Till detta kom att man allt mer insåg att beivrandet av grova brott var en samhällets angelägenhet och att det blev nödvändigt att finna de rättsliga formerna för hur beivrandet av dråp skulle ske. Den äldre svenska processen med ”bevisning” genom edgärdsmän har ingående beskrivits av Holmbäck i inledningen till Holmbäck—Wesséns utgåva av de svenska landskapslagarna (SLL). I stort kan alltså en enkel hänvisning ske till detta verk. Det må endast vara på sin plats att foga en eller annan anmärkning till vad somdär anföres. Sålunda är det uppenbart att en svårighet ligger i den omständigheten att två olika bevissystemkorsar varandra i landskapslagarna. Dels gäller i många avseenden det gamla bevissystemet med edgärdsmän,^° dels kräver kyrkan efter kanonisk förebild ett helt nytt bevissystem med vittnen, som särskilt skall tilllämpas vid vad somuppfattas som grova brott, d.v.s sådana somgår på liv. Det har tidigare angivits att påven Honorius III i brev till konung och världsliga befattningshavare i Sverige kraftigt fördömt bevisningen genom edgärdsmän, som beskrives som en pestis contraria omni iuri. Påven kunde i detta fall ha hänvisat till den mosaiska rättens bevisregler vid missgärning eller synd. Sådana återfinnes i 5. Mos. 19: 15 ff., där det föreskrives att ett vittne inte Eftersom beteckningen ”edgärdsmän” vunnit stadgad användning i svensk rättshistorisk litteratur använder jag fortfarande denna beteckning ehuru den är föga adekvat och först under 1600-talet har lanserats och sedan fått fortfara att brukas. Se häromytterligare s. 207 not 46 och s. 313.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=