333 gångsantal av hundra eller däromkring. Att sedan förändring i antalet ägt rum ligger i sakens natur och påkallar i och för sig ingen särskild uppmärksamhet, endast ett konstaterande. För att börja med England, så kan här konstateras en indelning till en början i counties, dessa i hundreds eller wapentakes och dessa slutligen i tithings. Ledningen av domstolen utövades i grevskapet av sheriffen, i hundaret av en och i tithing av stewarden. Jordägaren eller dennes representant hade skyldighet att utgöra suit och skulle som doomsman eller iudicator tillsammans med övriga suitors fälla utslaget på uppmaning eller beställning av ordföranden. Förhållandena på kontinenten är betydligt svårare att överblicka, eftersom de olika tyska stammarna hade sinsemellan något olika rättssedvänjor. Somden store administratören på detta område framstår onekligen Karl den store med sin mycket omfattande kapitularielagstiftning. Utan att gå allt för mycket in på detaljer kan här endast omnämnas att den presiderande vid sin sida hade en grupp av högkvalificerade män, vanligen benämnda rachemhurgii och ofta betecknade med ordet Urteilfinder och senare Schöffen, från vilka han kunde beställa ett utslag, som han sedan förkunnade. Antalet rachemhurgii eller scahinos var från början endast sju men blev sedermera höjt till tolv. Från detta mönster finns två väsentliga undantag, det ena hänförande sig till Bayern, där ingen grupp av Urteilfinder eller Schöffen anges men där skyldighet förelåg för alla fria män att på domarens kallelse infinna sig på tinget, och det andra till den frisiska rätten, där beställningen av rättsutslaget sker hos en enda man, en asega, som uttalar domen vilken sedan verkställes av greven. Vi vänder oss sedan till den nordiska rätten och kan då först konstatera att vi här har en indelning, somi stort sett överensstämmer med den anglosaxiska. I spetsen för varje landskap i Sverige står en lagman. Landskapet indelas i hundaren eller häraden under ledning av en häradshövding och häradet i sin tur i fjärdingar under ledning av fjärdingshövdingar. Omdet funnits en ytterligare indelning i tolfter är osäkert. Det synes i så fall på ett tidigt stadium ha försvunnit och endast lämnat svaga rudiment i form av beteckningar på vissa kyrkor, som tolftakyrkor. Möjligen har dock denna indelning haft betydelse för ledungen och det nordiska skeppets indelning i olika rum, där befälet utövats av redomän.^ Någon rättslig funktion annat än vid motsättningar på skeppen synes dessa redomän knappast ha haft och möjligen inte ens då, eftersom skeppen, när de kom inom landskapets eller städernas jurisdiktionsområde, stod under den vanliga rättsordningen. Någon viktigare rättslig betydelse kan därför knappast tillmätas skeppsindelningen eller redomännen. Däremot är det uppenbart att den äldsta rättsliga uppteckning, som vi har i ’ Bj IV: 172 i NGL 1 s. 335, IX. Brudstykker af Nidaros Bjarköret 172 i NGL IV, s. 73, samt E. Hjarnf, Tolft och hundare i Land och Ledung I, ss. 227-230, 242 och 255. bailiff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=