332 domstol eller somrepresentant för tingsmenigheten. Det är i stället svarandens sak som främjas genom att förstärka hans ed. Detta förfarande har en helt annan karaktär än bevismedlen genomordalier. De senare åstadkommer ett fysiskt lidande, som står tortyren mycket nära, vilket inte är fallet med edsmedhjälparinstitutet. Förbudet mot ordalier tycks ha spritt sig mycket fort inomden västliga rättsvärlden, eftersom redan Birger Jarl i Sverige kunde efterkomma kyrkans förbud. Detta var ingalunda fallet med edsmedhjälparskapet, vilket var lokalt begränsat genom brevet från påven till ärkebiskopen i Lund och torde ha blivit mer allmänt känt genom att ingå i Liber Extra, där det återfanns i cap. 12 X(2,19). Att det inte tillmättes samma karaktär framgår även av att det tillämpades i vårt land fram till 1695 och i England fram till 1833. Kungens ställning som utövare av domsmakten är heller inte alldeles klar. En äldre tid ansåg att den kunde hänföras till kungens ställning som den inre fridens bevarare. Det finns dock inte något belägg för att kungen har haft denna ställning. Det är först när eder och försäkringar vid kungaval börjar utväxlas, somhans ställning ifråga om domsmakten blir klart fixerad. Detta sker första gången i den kungliga stadga, som finns upptagen som tillägg I till SdmL, där kungens domsrätt finns angiven i §4, samtidigt som han tillägges rätten att döma ”efter lagen eller efter utletad full sanning, vilket han helst vill”. Efter vårt sätt att se betyder detta att han inte är bunden av lagen och inte heller av den bevisning som i målet kan ha presterats. Detta dokument anges vara utgivet år 1319 enligt § 8, där det även anges att val och eder inte tidigare varit i lagböcker så skriftligen kungjorda som vid detta tillfälle. Det är att observera att det är val och eder som på så sätt anges, inte påföljden att han tidigare skulle ha haft högsta dom över alla domare och över allmogens käromål. Möjligen är detta alltså en nyhet, men då framstår fortfarande bestämmelserna om kungens nämnd i VgL I R 3:1 och VgL II R 3 såsom oförklarade. Möjligen har kungen redan tidigare haft domsrätt i landskapen, trots att något sådant kunde anses strida mot landskapssuveräniteten. När det gäller domsrätten synes allt tala för att denna utövats av landskapsmenigheterna på tingen. Däremot är det ytterligt tveksamt omdet har förelegat någon skyldighet att deltaga i tingen. I varje fall finnes ingen allmän sådan skyldighet föreskriven. Endast vissa ting har man möjligen haft skyldighet att bevista. Däremot har man tydligen på ett tidigt stadium kommit fram till en representationsskyldighet för särskilt fastighetsägare, vilket synes ha varit en bland germanerna mycket allmän företeelse. Vid den närmare undersökningen av domsförfarandet är det nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt den administrativa indelning, som ligger till grund för tingets myndighet. Grunden härtill har från början varit ett visst antal gårdar eller hushåll, till antalet något olika i olika länder men vanligen med ett ut-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=