17 övriga grupper i samhället, och troligen är det därför somBirger Jarl vid denna tid anges vara den som borttog järnbörden. I själva verket hade en sedan länge pågående utveckling resulterat i att tiden nu var mogen för en radikal förändring. Det är alltså yttre inflytelser, somåstadkommit förändringen i uppfattningen ombevisen inomden svenska rätten vid denna tidpunkt. På vad sätt Birger kan ha medverkat är i övrigt inte känt. Någon formell rätt att påverka landskapets lagstiftning kan han inte ha haft annat än genomden auktoritet, somhan såsom företräflare för den sjuklige kungen kan ha förvärvat, och måhända genom släktens inflytande i och på lagmansämbetet i Östergötland, samt som stor jordägare. Att inflytandet inte kan ha varit särskilt stort inom andra landskap framgår emellertid av HL Ä 16 pr, som beskriver att järnbörd avskaffades även i Magnus Ladulås' dagar, därefter i Birger Magnussons tid och slutligen genom Magnus Erikssons råd någon gång på 1320-talet. Ändock klagade ärkebiskop Olof den vise"^ på 1320-talet enligt HL'över att järnbörden åter hade kommit i bruk i Hälsingland och detta ca etthundra år efter det att kyrkan på Lateransynoden 1215 hade fördömt denna institution. Emellertid stadgas nu i slutet av HLA 16 pr att nämnd skall tråda i stället för järnbörd, och i 16: 1 ges närmare anvisningar omhur nämnden skall utses, varvid stadgas generellt att halva nämnden skall utses av den anklagade och den andra halvan av kungens man och målsäganden. Endast vid vissa faderskapsmål tillämpas ett annat förfarande, där käranden och svaranden utser var sin man, vilka i sin tur utser sex man vardera. Troligen är det med hänsyn till att det här kan röra sig om arvsfrågor, som detta nämndförfarande fått sin plats i ärvdabalken. Dess naturliga plats hade annars varit i rättegångsbalken. Till BJ 3 Enligt ÖgL All förbjöd Birger Jarl möjligheten att ge sig själv till träl. Innebörden av detta stadgande framstår dock inte somfullt klar. Av såväl ÖgLÄ 12 som VgL I J 3:1, VgL II J 5 som VgL II Addit. 11:10 framgår att vad kallade flatföring eller fletföring var accepterat såsom en social funktion för underhåll av äldre eller sjuka människor. Den innebar att sådana kunde överlämna sin egendom till annan, i vanliga fall barn eller andra närstående, mot att mottagaren tog hand omden gamle eller orkeslöse och gav honomeller henne bostad och mat. Uppenbarligen har någon form av missbruk kommit i dagen som föranlett Birger att ingripa. Vad som förekommit kan inte utläsas av lagstadgandet. Det framgår emellertid av den närmast följande flocken i såväl ÖgL som VgL I och II att i första hand rätta arvingar skall hembjudas att ta hand omde man ^ Olov den vise var ärkebiskop 1314—1332.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=