331 letande och utfinnande. Automatiken vid bevisning genom edgärdsmän upphör härigenom. 5. Föreskriften att parterna skall antingen godkänna nämnden eller tillsätta halva nämnden var leder i förening med plikten att utleta sanningen till att nämnden kommer att fungera som domstol, vars utlåtande ”beställes” av den som leder tinget. Denne avkunnar sedan domen och tillser att den åtföljs. Man kan uppehålla fiktionen att det är tinget som avkunnar domen genom att nämnden betraktas som ett tingets rättsutskott. 6. Genombiskopens domsrätt och biskopsnämnden från varje socken gör den lärde domaren sitt inträde, vilket med tiden måste medföra att allt större krav på kunskap och omdöme också kommer att ställas på den världsliga domaren. Detta kommer till klart uttryck i UL R 1 och SdmL R 1, enligt vilka lagrum domare väljes av en nämnd om tolv personer, men där kungen ger dem dom i händer. Denne häradsdomare synes leda tinget (se Grandinson, Närkes medeltida urkunder I, Riseberga kloster, nr 203, s. 93). Fråga är därför om inte den ”gamle” häradshövdingen därmed intagit den plats, som sedermera fylldes av den s.k. häradsdomaren, fortfarande den främste av nämndemännen men utan speciell juridisk funktion. Titeln övergick till en hedersbenämning, medan den av kungen med dom utrustade mannen blev den verklige ledaren av tinget och därmed den möderne häradshövdingen. En viktigomständighet bör och måste framhållas. Den engelskajuryn är inte det folkliga tingets förtroendemän, utan dess medlemmar är utsedda av kungen och alltså dennes representanter. Detta går tillbaka till VilhelmErövrarens åtgärder efter Ffastings-slaget, då han ville ha reda på vilka befogenheter och vilken egendom som tillkom den engelske kungen. Eftersom den kungliga makten i England under större delen av medeltiden var den starkaste i Europa, behöll den engelska kronan hela denna tid ett starkt grepp omjuryn somockså alltsedan dess utvecklade sig efter andra från de kontinentala avvikande linjer. Den engelska juryn hade endast att uttala sig i frågor av faktisk beskaffenhet, inte i vad man plägar kalla rättsfrågor. Detta brukar framhållas somsärskilt utmärkande för denna juryformoch är det säkert också. Man bör dock vara på det klara med att i många spörsmål ligger implicit även rättsfrågan inbakad, vilket medför att även om en engelsk jury väl uttalar sig enbart i fråga omfakta, så har därmed även rättsfrågan fått en viss belysning. I England var emellertid genomutvecklingen av common law som en formav prejudikaträtt avgörandet lagt i händerna på de särskilda kungliga domarna. Med kyrkans beslut av 1215 att fördöma gudsdomarna eller ordalierna skall naturligtvis inte sammanblandas påven Honorius III:s brev till ärkebiskopen i Lund, varigenom han uttalar sin avsky för systemet med edsmedhjälpare, som uppenbarligen missbrukats i Danmark. Redan detta uttalande av 1218 ger vid handen att edsmedhjälpare inte på något sätt har att göra med nämnden som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=