330 utveckling. Genom det ofta åberopade IV. Laterankonciliet 1215, somförbjöd ordalier, berövades nämligen denna västerländska process ett av sina viktigaste medel. Det kom i stället att ersättas av vittnesbeviset, som i kanonisk rätt utformades mot slutet av 1100-talet och början av 1200-talet framför allt genom påven Innocentius III och därvid fick sitt nedslag redan i Compilatio III, vars innehåll plötsligt får inträda i X(5,34) från cap. 10, medan de föregående nio kapitlen hänför sig till Compilatio I med det betydande rättsstoffet från Alexander III och det III. Laterankonciliet 1179. Ordalierna ersattes 1215 av vittnesbeviset, somdärmed blev det centrala beviset. Att förbudet mot ordalier dock medförde svåra problemframgår av stadgandet i Hn 31:5, enligt vilket ingen i England kunde dömas för svårare brott enbart på bevis av vittnen. Som tidigare angivits framstår nämnden som ett tingsmenighetens rättsutskott och dess agerande får därför domstols karaktär. Detta behöver dock ingalunda innebära att den handlade på samma sätt som en modern domstol. Den medeltida rätten saknade rättsligt utbildade domare, vilka först längre fram i och med upprättandet av universitet och rättsskolor kunde utläras och tillförsäkras domstolarna. Denna funktion fylldes i stället av nämnden eller dess motsvarighet med annan benämning, varvdd nämnden även fyllde funktionen av att vara ett tingets ”minne,” eftersom skrivkunniga notarier först längre fram kom att tillföras domstolarna. Rättens ordförande var i regel en adelsman, greve, lagman eller av kungen betrodd aristokrat. Denna ”beställde” ett uttalande av rättsutskottet, på grund av att den presiderande ordföranden ingalunda behövde förutsättas vara särskilt rättskunnig. Dennes uppgift var i stället att efter avslutade rätts- eller tingsförhandlingar se till att tingets, d.v.s. rättsutskottets beslut bringades till verkställighet, eftersom han härför innehade de lämpliga maktmedlen. Vill man i korthet ange utvecklingen av den judiciella nämnden från bevismedel till domstol kommer man till följande resultat. 1. Fjärde Laterankonciliet 1215 fördömer användandet av ordalier och tar därigenom bort ett gammalt bevismedel, som svaranden använt för att visa sin oskuld. 2. Påven Honorius III:s brev till ärkebiskop Andreas Sunesson av 1218 undergräver tilltron till edgärdsmannainstitutet somsvaranden plägat använda för att bevisa sin oskuld. 3. Vittnesmålets betydelse framhålles i Liber Extra 1234. Härigenom framhäves åklagarens och kärandens bevisskyldighet, särskilt i X (5,34), där inslag från Compilationes I och III från slutet av 1100-talet och början av 1200-talet får sitt definitiva nedslag. Därmed försvagas och bortfaller edgärdsmännen som svarandens bevismedel. 4. Syneförfarandet vid ägotvister och undersökningsplikten vid grova brott leder till en klarare verklighetsuppfattning och därmed till sanningens upp-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=