18. Sammanfattning När fråga blir omkungens ställning till rätten, d.v.s. hans ställning somlagstiftare och domare, så förutsätter man ofta vissa förhållanden som man anser föreligga så att säga självklart. Sålunda brukar anges att det var kungens uppgift att upprätthålla den yttre och den inre friden. Några belägg för att så var förhållandet i de nordiska länderna föreligger dock inte. Kungadömet har där sin grund i att kungen innehade anförarskapet i krig, alltså kungens ställning som överbefälhavare och ännu längre tillbaka, troligen även somledare av vissa religiösa kulthandlingar. Det senare är dock redan det mycket osäkert då det kan ha funnits särskilt prästerskap för sådana uppgifter. De nordiska ländernas områden har förmodligen från början tagits i besittning av olika grupper av jägare och fiskare, som huvudsakligen sökt sig till kuster och insjöar, där fiske har kunnat påräknas. Bebyggelsen har av naturliga skäl varit spridd och någon central makt har inte funnits. Däremot finns det all anledning antaga att olika grupper har stått under ledning av hövdingar, vilka på grund av förnäm börd, god ekonomisk ställning eller allmänt ledarskap har varit eller blivit ledare för olika folkgrupper. De olika lagar för spridda områden, som såväl Danmark somNorge och Sverige uppvisar, ger anledning till antagandet att de olika grupperna ursprungligen saknat närmare kontakt med varandra men under århundradenas lopp etablerat sådan kontakt och samverkan. De ännu existerande landskapslagarna ger vid handen att olika grupper själva bestämt innehållet i sin rätt. Så länge skrivkonsten inte varit mera allmän har denna rätt haft karaktär av sedvanerätt vilken förts vidare genom tradition. Förändringar i såväl rätten somdomsrätten har skett på gemensamma ting där ledande män inom landskapet föreslagit och fått bifallet förändringar i såväl rätten som rättstillämpningen i form av rättsavgöranden eller domar. Det finns anledning att antaga att det i gammal tid i första hand varit uppgifter för gemensamt ändamål som blivit föremål för gemensamma beslut. Man kan därför förutsätta att, när kungen varit överbefälhavare, det varit spörsmål som rört krigsföretag som varit föremål för hans förslag och åtgärder. De äldsta rättsuppgifter som de skandinaviska folken uppvisar rör nämligen kungens rätt hirden samt hans domsrätt över densamma. Hit hör i första hand vad som over går under beteckningen Knut den stores vederlagsrätt från början av 1000-talet, uppgifterna omatt Olav Haraldsson i Nidaros lät sig föreläsas lag som Harald 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=