323 eller den som presiderar vid rätten. Detta gör nämnden till domare i den bemärkeisen att det är denna som svarar för undersökningen och därför i realiteten ger domslutet. Det heter omden anglosaxiska juryn att den endast har att uttala sig omfaktiska förhållanden, inte om den juridiska situationen. Men även här kan det ifrågasättas om inte juryn, när den uttalar sig om den faktiska situationen, också därmed indirekt uttalar sig ifråga omdet juridiska betraktelsesättet. Det är visserligen riktigt att juryns ursprungliga uppgift endast rör de faktiska förhållandena. redan de faktiska förhållandena lämnar i vissa fall inte något tvivel om den juridiska påföljden av ett visst handlande. I varje fall finns inte i svensk rätt ifråga omnämnden något utsagt omatt den enbart skall hålla sig till fakta utan kan mycket väl även ha en uppfattning om de juridiska konsekvenserna. Därmed kan utan vidare nämnden betraktas somdomstol, vilket även fram¬ men går av det förhållandet att den presiderande domaren av nämnden beställer ett utlåtande, precis på samma sätt som de tyska Schöffen av domaren uppmanas att avge utlåtande i ett visst ärende. Samtidigt upprätthålles härmed fiktionen att det är den församlade tingsmenigheten som dömer genom att deras representanter gör ett uttalande, som i realiteten har karaktär av dom. Nämnden är tingets rättsutskott, somhandlar på tingets vägnar, när den uttalar sig i rättsfrågan. Det är därmed tinget självt som dömer. De betänkligheter som man haft mot att betrakta nämnden som domare torde närmast vara att hänföra till den omständigheten att vi med nyare tider får rättsligt utbildade domare. Så var dock inte fallet under medeltiden, men redan under denna tid grundlädes genomuniversiteten i Paris och Bologna den utbildning av rättslärda, som sedermera bildade grunden för universitet i Europas övriga länder och därmed under nyare tiden skapade förutsättningar för en kunnig domarekår. Dessa utbildade domare blev inte beroende av nämndens samlade minneskunskap utan kunde själva avgöra de rättsliga aspekterna på föreliggande mål. En ytterligare omständighet att i detta sammanhang lägga märke till är att om den medeltida rätten huvudsakligen hade måst syssla med kriminella mål, så blev genom den allt livligare handeln civilmål en allt större del av den dömande verksamheten. Redan denna omständighet krävde en fördjupad kunskap om rättsliga sammanhang, en kunskap som endast kunde förmedlas genom studier, vilket skedde genom undervisningen vid universiteten. Det definitiva belägget för att nämnden bör uppfattas som domstol synes mig föreligga i MELL R 31, 2 st, där det heter: ”Den somdessa tolv värja eller fälla, det skall stå fast och får ej gå tillbaka. Ingen får vädja mot denna nämnd, om han ej vädjar förr än den har svurit, och ej gå ed mot nämnden. Och ej får nämnd gå mot nämnd”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=