322 terat en motsättning i den meningen att lagmannen har att ange vad som är lag men nämnden att bedöma vad som är sant. Så i det i ofta citerade stadgandet i VmL R 19. Spörsmålet går igen i den kungaed som återfinnes i SdmL Addit. 1 § 4, där det heter att kungen har högsta domöver alla domare och över allmogens käromål efter lagen eller efter utletad full sanning, vilket han helst vill. (- eptir laghumeller ok eptir utlette fulle sannind. huat han h^elder uil.) Uppenbarligen förutsättes genom detta stadgande att, i detta fall, kungen kan följa lagens föreskrifter eller också kan gå utöver desamma för den händelse att han finner den bevisning otillfredsställande som presterats i målet eller att andra omständigheter tillkommit men ej beaktats i målet. Innebörden bör då vara att kungen är helt obunden av vad somtidigare ägt rumi målet och kan döma efter sin egen uppfattning. Samma synpunkter har fått sitt uttryck i MELL R 38, där det heter: Kununger tegher sannind leta; han ma ater bryta all^e skruksoknaer ok vpsokner, ok laghmaper tegher lagh skilia. Likaså i KrLL R 41:1 — tho maa konunger om all maall sannind wtleta; han maa aterbryta alla skrok soknar oc alla off sokner, oc laghman aegher lagh skilia. Kungen är vid sin bedömning helt fri, och hans verksamhet somdomare kan därför jämföras med ställningen somlagstiftare. Man kan fråga sig om denna föreskrift om sanningens utletande genomhäradsnämnden gäller vid alla fall eller endast vid sådana fall, då häradsnämnden tjänstgör vid konungsräfsten. Att en viss motsättning här kan uppkomma framgår av en jämförelse mellan ÖgL Kk 16 pr och Kk 16:1 och 3. Enligt det sista stadgandet i Kk 16:3 skall biskopsnämnd söka sanningen och häradsnämnd pröva om laga ordning blivit följd. Stadgandet i Kk 16:1 har dock en mera allmän innebörd, när det säges att både häradsnämnd och biskopsnämnd skall i alla mål söka efter sanningen, där gärningen var gjord. Det senare stadgandet har alltså en vidare innebörd och det kan därför ifrågasättas om inte spörsmålet omsanningens utletande närmast kommer från kyrkligt håll. Det är därför ganska naturligt att biskopsnämnd skall döma efter vad den finner sannast enligt föreskriften i ÖgL Kk 16:1 och 3 samt R 16:1, liksomi UL Kk 15:5 när det gäller bannlysningsmål. Den här ovan lämnade framställningens synes för de grova brottens vidkommande inte lämna något tvivel omatt nämndernas ingående behandling av omständigheterna kring brotten också gör dessa nämnder till domstolar. Vägen dit kan synas lång, men den är i sak rätt naturlig. Det står helt klart att syner ifråga omlantbrukslivets skiftande förhållanden omedelbart ger upphov till sanningsprövning, eftersomett åsyna förhållande inte gärna kan jävas, när det uppleves av flera deltagare. Det får då karaktär av upplevd notoritet eller ett förhållande som kan jämföras med att ha blivit tagen på bar gärning ifråga om ett brott. Det är här av vikt att sanningsprövningen åligger nämnden eller nämnderna, i sista hand kungen. Det anges inte att denna sanningsprövning åligger domaren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=