16 under 1100-talet, fortsatte under 1200-talet men som först under 1300-talet fick sin definitiva avslutning. Kyrkans ställning till de s.k. ordalierna var från början ej helt klar. Men redan genomsin befallning— numera tidfäst till den 10 september 1171 eller 1172^ — uttalade påven Alexander III förbud att ställa präster inför världslig domstol eller att ålägga dem järnbörd, vattenprov eller envig. De andligas ärenden skulle i stället avdömas efter kanonisk eller romersk lag.^ På ett annat område skedde något senare från kyrkans sida ett angrepp på de hävdvunna bevismedlen. Påven Honorius III utfärdade den 28 maj 1218 en stadga ställd till ärkebiskopen i Lund och hans lydbiskopar, varigenomklerker inte tilläts medverka i förfarandet med edgärdsmän, vilket karakteriserades som en pestis contraria omni iuri och som därför borde utrotas. I stället skulle deras oskuld styrkas genom vittnen med gott rykte. Eftersom den svenska kyrkan lydde under ärkebiskopen av Lunds primat gällde denna stadga även för den svenska kyrkan.^ Det definitiva beslutet omförbud mot järnbörden togs vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 och infördes som lib. III, tit. XIX, c.2 i Compilatio IV, varifrån det senare ingick i Dekretalerna under c.9 X(3.50). Vid den påvliga legaten Vilhelms av Sabina besök i Sverige och det därvid hållna kyrkliga mötet i Skenninge 1248^ bestämdes bl.a. att ärkebiskopen och övriga biskopar inomett år skulle skaffa sig ett exemplar av dessa dekretaler samt studera dem. Därmed var alltså förbudet mot järnbörd och övriga ordalier infört i den kanoniska lagstiftningen, i varje fall från 1234, då Liber Extra anbefalldes genom bullan ”Rex pacificus.” Samtidigt företogs en förändring i en helt annan samhällsgrupps processrättsliga ställning. Genomen traktat med Liibeck erhöll denna stads köpmän privilegiet att inte behöva bli underkastade järnbörd och liknande bevismedel.^ Den ersatte en äldre, numera förlorad traktat, som redan under Knut Erikssons tid slutits med de lybska köpmännen,^ men om denna traktat innehållit något om ordalier är inte bekant. Man finner alltså att den mäktiga kyrkan och hänsynstagandet till den alltmer framväxande hanseatiska handeln kunnat skjuta en bräsch i det gamla bevissystemet. Det är därför naturligt att detta skulle komma att få betydelse för 3 ST 47=SD 54. ■* Lauritz Weibull har i en uppsats Påven Alexander IIl;s septemberbrev till Norden, ingående i samlingsverket Nordisk Historia II, s. 349 ff. redogjort för undersökningen omdessa brevs datering och därvid kommit till ett betämt datum, nämligen den 10 september antingen 1171 eller 1172. Vilketdera av dessa år som är korrekt kan dock inte avgöras.- (s. 353). Jämför härtill Jafef 12 117 (8146), samt SLL 4, s. XVIII not 1. ^ c 12 X (2, 19). Skenninge mötes beslut återges i kardinalens öppna brev av den 1 mars 1248, återgivet i SD 359. ^ ST nr 94 och SD 846, daterade till 1250—1251. * ST nr 50, somomnämnes i ST nr 94.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=