318 Ett nytt inslag är onekligen stadgandet i SdmL Kk 16:3, där vardera parten råder över halva nämnden, när båda parter är lika starka i vittnen., och det rör sig om samma mål. Ar de inte lika starka i vittnen, så vinner den somgått laga ed medan den som gått olaga ed förlorar. I samband med framställningen omdet kungliga inflytandet över lagstiftningen har här tidigare lämnats en kort redogörelse över den statsrättsliga spekulationen, som med kännedomen om Aristoteles' skrifter alltmer kom att prägla tidens filosofi i den del somberörde förhållandet mellan olika maktgrupperingar och så småningom även mellan sådan grupperingar och enskilda människor. Man bör emellertid hålla i sikte att det är förhållandet mellan de stora maktfaktorerna somförst gör sig gällande medan det först längre fram kan komma att bli fråga om relationer mellan maktfaktorer och enskilda människor. En mycket stor del av medeltidens spörsmål upptogs av diskussionen om förhållandet mellan staten och kyrkan. Ytterst härrörde detta från frågan om maktens natur och vem som företrädde denna makt. Måhända ansågs det närmast somsjälvklart för kyrkan att hävda att all makt ytterst härrörde från Gud och att kyrkan var förvaltaren av denna makt. Därmed följde även att furstens makt var ett utflöde av den gudomliga makten och att även denna makt ytterst härrörde från Gud. Såväl kyrkan somfursten var förvaltare av denna från Gud härrörande makt. Denna delade makt utformades teoretiskt som den s.k. tvåsvärdsläran, där dock kyrkan ville tilldela sig den primära rollen och den världsliga fursten skulle nöja sig med den hjälpande eller den som innehade de maktmedel, varmed den andliga makten kunde verka. Närmare omtvåsvärdsläran finnes utfört i mitt arbete Frieden und Eidschwur, ss. 272-273. När det gäller lagstiftningsrätten var detta dock en relativt ny synpunkt. Såvitt vi kan finna från svenska rättskällor låg lagstiftningsrätten hos folket, och det har gått relativt lätt att fastställa när det kungliga inflytandet gör sig gällande. Tidigare har här konstaterats att detta sker genom stadgorna i Alsnö 1280 och i Skenninge 1284. Är sålunda den kungliga lagstiftningsrättens inträde förhållandevis lätt att konstatera, så är förhållandet ifråga omdomsrätten väsentligt svårare. Vad som här komplicerar saken är vidare den roll som den svenska nämndinstitutionen måste ha spelat såväl på det enskilda bygdeplanet som när det gäller centrala spörsmål. Svårigheten ligger här i att fastställa vilken ställning som nämnden har intagit samt hur utvecklingen kan förmodas ha skett. Delvis är man därvid nödsakad att återfalla på antaganden för vilka man tror sig ha ett visst stöd i vissa rättskällor men där man dock inte med absolut säkerhet kan påstå att vissa förhållanden föreligger. Ifråga omnämndens sammansättning kan konstateras att man, under intryck av den kungliga lagstiftningen ifråga ombandbrotten, fastslår att parterna skall vara med om nämndens sammansättning och på ett eller annat sätt godkänna densamma. I vissa fall skall parterna ha rätt att utse halva nämnden var.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=