314 punkten för Decretum Gratiani, där det återfinnes i c. 17, C.II, qu. 5.^^ Stadgandets autencitet är dock särdeles osäkert och det kan vara en av Paucapalea eller dennes lärjungar företagen interpolation närmast med avseende på simoni. Så mycket synes vara klart att stadgandet avser ett begränsat fall där en klerk spelat en viss roll samt att compurgatores endast haft att yttra sig omtrovärdigheten eller credulitas, inte omveritas, samt vid fall av infamatus, contra quem crimen prohari non potest. Situationen förefaller under dessa omständigheter inte vara allt för långt avlägsen från den värjemålsed, somlångt frami tiden användes även i den svenska processen. Det finns ytterligare en omständighet att lägga märke till. Det är till detta stadgande som Stiernhöök riktar sin kritik mot den kanoniska processordningen. Man bör emellertid observera att de kanoniska stadgandena talar om compurgatores, medan Stiernhöök använder beteckningen sacramentales. Det framgår inte klart om Stiernhöök därmed har velat antyda eller ange något annat än det kanoniska compurgatio. Det förefaller inte så men i själva ordens valör ligger onekligen en viss skillnad, där man knappast kan komma ifrån att i sacramentalis ligger åtskilligt mer än i compurgator. Med tiden har tydligen de eder av en tolft, två eller till och med tre, kommit att betraktas som på något sätt likställda med det kanoniska beviset genom compurgatores, som dock endast kunde begagnas mot en illa beryktad, mot vilken brottet inte kunde bevisas. Det förefaller oklart om någon anmärkning från kyrkligt håll riktats mot detta förfarande på annat sätt än att det inte fick begagnas mot klerkerna. Frågan när det gäller nämnden eller nämnderna blir närmast den omdet finnes något samband mellan dessa nämnder och de män, somställer upp vid tolfteder av olika slag. Vid första påseendet förefaller det inte finnas något sådant samband annat än på så sätt att samma person givetvis kan uppträda såväl i nämnder som i eder utan att detta behöver ange något rättsligt samband dem emellan. Det finns dock anledning att se närmare efter vad våra äldsta stadganden om nämnder har att förtälja för att därav söka få fram om man här kan skönja något samband. Vad man därvid först bör göra, synes mig vara att gå tillbaka till den adminstrativa indelning, som av något slag måste ha förekommit även i äldsta tider. Det har enligt de gamla nordiska sagornas samlade vittnesbörd alltid funnits ledande män i form av hövdingar som haft folkets förtroende. Deras ställning Jfr ovan kap 13, vid not 7—8. Gap. 5, X (5,34) in fine: Idemepiscopus iurabit primumsuper sancta Dei evangelia, quodpro ecclesia sancti Petri presbuterio P. danda nec ipse per se, nec per submissampersonam, nec aliquis pro eo se sciente pretium recepit; deinde Iverol compurgatores super sancta Dei evangelia iurabunt, quod ipsi credunt, eum verumiurasse. Jfr c. 17, C. II, gu. 5. Sveriges Rikes Lag, gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734, R 17: 29-30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=