313 svealandslagarna och en påverkan från den anglosaxiska rätten som uppenbarligen tagit intryck av dansk rätt synes vara i hög grad antagbar. Man skulle på detta sätt få en rimlig förklaring till uppkomsten av tolvmannaederna såsom varande en närmast från sjökrigföringen till lands överförd institution. Då man vidare vet att tvitugsessan vanligen förde besättningar på 80 till 90 man, fanns uppenbarligen möjlighet att tillfredsställa lagarnas anspråk på såväl två- som tretolftseder, även om närmast till hands väl låg att anlita roddarkamraterna. Grannskapet var här i högsta grad påtagligt och ännu mer måste detta ha ansetts varit fallet på land. För att återgå till den svenska doktrinens uppfattning om edgärdsmannainstitutet och hur detta uppfattats i förhållande till den från den kanoniska uppfattningen emanerande läran omvittnen så bör följande anföras: Stiernhöök har de latinska beteckningarna sacramentales och compurgatores,~'^ som sedermera i den sena översättningen till svenskan fått den redan förut knäsatta beteckningen edgärdsmän?'^ Det måste emellertid betecknas somolyckligt att denna beteckning edgärdsmän kommit till så flitig användning inom vår rättshistoriska litteratur. Uttrycket som sådant leder lätt till tanken att genom de olika slag av tolfteder, som vår medeltidsrätt känner, och som hade till syfte att utgöra en form av borgen eller uttryck av tilltro till den edgående, ge åt hans ed en betydande rättslig kraft och därmed bli ett för honom avgörande bevismedel åtminstone till dess motsatsen blev påvisad. Man plägar tala omordets makt över tanken, och fråga är väl om detta talesätt någonsin har haft större och mer förödande verkan än i detta fall. Nu bör dock anmärkas att redan Stiernhöök var uppmärksam på denna form av bevisnings farlighet.^' Han hade uppfattat denna form av bevisning som den av den kanoniska rätten föreskrivna purgatio canonica, rubriken till X(5,34) i motsättning till denpurgatio vulgaris, där särskilt envig ochjärnbörd var de väsentliga bevismedlen. Nu föreligger det dock en viss skillnad mellan dessa spörsmål. Den kanoniska rätten föreskrev i rubriken till cap. 5 X (5,34) Infamatus, contra quem crimen prohari non potest, debet se purgare iuramento de veritate, compuragatores vero de credulitate. Detta stadgande går tillbaka till Comp. I, c. 4 (5,29) och är återställt från Innocentius II:s tid (1130—1143), med andra ord till tid1 utgåvan av Eri and Hjarms skrifter ingår den stora uppsatsen Tolft och hundare som nr III i Land och ledung I. Storleken av besättningen på vissa ledungsskepp behandlas särskilt på ss. 319321. StifrnhOOk, Joh. o, De jure sveonum et gothorum vetusto 1672 i Rättshistoriskt bibliotek, Första bandet 1962, ss. 102-103. StifrnhOOk, Jifm. 0:son, Omsvears och götars forna rätt. Översättning frän det latinska orginalet 1981, s. 74. StifrnhOOk, De jure sveonumet gothorumvetusto 1672 s. 114, svenska översättningen s. 82.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=