311 29. Cum autem maiores cause insurgebant, referebant eos ad alios maiores iusticiarios, quos sapientes supradicti super eos constituerant — scilicet super Xdecanos — quos possumus uocare centenarios, quia super Cfriborgas iudicabant. Omdömet om Leges Edwardi Confessoris är synnerligen skiftande. De kan dock inte frånkännas ett visst sanningsvärde, knappast i varje fall när det gäller den administrativa indelningen.^'* England synes ha varit indelat i relativt små grupper, kallade tithings, vilka finnes beskrivna i ECf 20, 24 och 28. På dessa tithings behandlades smärre saker, och vi har tidigare i denna framställning angivit stewarden som ledaren för dessa ting. Här kunde man uppenbarligen framföra anspråk på ansvar för smärre förseelser och dessa kunde avgöras vid en domstol, där fyra tithings utsåg sina ledare s^mi ytterligare två män, varför man fick ett antal av tolv, somalltså hade en viss makt att tillrättavisa demsom man ansåg gjort sig skyldiga till sådana smärre förseelser. Det har i den äldre litteraturen diskuterats huruvida dessa grupper om tio män hade något ansvar för sina medlemmar. Någon sådan ansvarighet finnes inte uttalad i lagen och den allmänna uppfattningen synes vara att sådant ansvar heller inte existerade, i synnerhet inte därför att hela landet knappast kan ha varit indelat i sådana grupper om tio hushåll eller tio gårdar. Det finns emellertid en påfallande likhet mellan detta anglosaxiska system och den svenska indelningen i graend eller grannelag, varav svaga spår finns i VgL II: Addit. 10 samt VgL III: 57, 77, 86 och 130. Att svensk rätt skulle vara alldeles opåverkad av denna anglosaxiska lagstiftning synes också mindre troligt redan av den anledningen att ett så ovanligt ord som sciri(e), vilket otvivelaktigt är av engelsk extraktion förekommer i västgötarätten. Hur nu denna påverkan har kunnat äga rumskall här inte göras till föremål för någon undersökning. Det kan dock erinras omatt när den påvliga legaten Nicolaus Breakspeare besökte Sverige 1152 så kom han närmast från Norge. Dit hade han uppenbarligen anlänt från England och det är rimligt att han medförde en mängd kunskap omengelska rättsförhållanden, inte minst till vårt land, eftersom han ansåg oss vara så pass efterblivna att det var lönlöst att här upprätta något ärkebiskopsdöme. Detta hade han dock gjort i Norge vid sitt besök där, men först 1164 ansågs våra interna rättsliga förhållanden vara så pass stabiliserade att ett särskilt ärkebiskopsdöme kunde upprättas. Vad som särskilt här påkallar uppmärksamheten är slutstadgandena i ECf. c. 28, 1, där bland spörsmål som kan komma ifråga när det gäller grannar anSkriftens historiska värde anses dock vara betydande, då den lämnar upplysningar om en mängd företeelser i England vid denna tid. Likbermann, III: 342. “ ECf 20,3. Wait/,, a.a. s. 460, 467 ff. Till det anglikanska inflytande kan måhända även hänföras Erik Jkdvardssoks patronymikon, där såväl namnet somstavningssättet pekar mot anglikanska förebilder.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=