309 ålägges att pröva sanningen, liksomi MELL R38 och KrLL R41:1, vilka stadganden har till följd att kungen inte är bunden av lagens föreskrifter eller gångna eder eller nämnders utlåtande, omhan skulle finna sådana stå i strid med vad han kan anse vara sanning. Ännu längre i sin skepsis mot ederna går Olaus Petri i sina domarregler. Vad han säger omdessa i reglerna 32-34 är ett totalt underkännande av deras bevisvärde. Man kan endast beklaga att Olaus Petri försök att förbättra de medsvärjandes ed i regel 34 knappast kan betecknas som någon saklig förbättring. Det får betraktas som ett försök att lämpa edsformuläret efter kungens skyldighet att söka sanningen i målet. Man kan dock knappast hävda att en ed av detta innehåll har något som helst värde ur saklig synpunkt. Dessa regler kan inte med säkerhet dateras men anses vara från den tid då Olaus Petri var sekreterare vid Stockholms stad, en befattning somhan påbörjade 1524.’^ Man kan alltså konstatera att omkring etthundra år efter KrLL:s införande var misstron mot tolvmannaederna klart uttalad av en kunnig tjänsteman vid rätten i Stockholm. För förståelsen av det medeltida processystemet och hur det kan ha fungerat i bevishänseende måste givetvis en närmare insikt i tolvmannaedernas innebörd och uppkomst vara av verklig betydelse. Man kan endast beklaga att vår kunskap på detta område är ofullständig. Även om man går till utlandet och där finner vad man kan anse vara vissa förebilder, så är det långt ifrån säkert att ens så är fallet eller att dessa företeelser hos oss har haft samma betydelse och innebörd, och man är därför heller inte berättigad att dra allt för långt gående slutsatser av liknande företeelser. Vad man efterlyser från ett mera modernt betraktelsesätt ifråga om tolvmannaederna är givetvis om dessa män, som går ed på huvudmannens trovärdighet, därmed utsätter sig för någon formav straff eller ersättningsskyldighet i händelse av att eden är falsk. Vissa bestämmelser finnes här och var i detta hänseende, men ändock förekommer i de svenska landskapslagarna och landslagarna sådana eder i så pass stor omfattning, att man är benägen att tro påföljderna vid falsk ed måste ha varit ganska överkomliga för demsombegick ett sådant felsteg eller sådan förlöpning. Det finns i tidigare anglosaxisk rätt en bestämmelse av ganska omfattande karaktär, som kan ha varit förebild för de senare tolvmannaederna. Den rättssamling, som går under Edvard Bekännarens namn och hänför sig till tiden 1130-1135, har i sin art. 20,3 följande stadgande, där man bör komma ihåg att beteckningen/ri^org eller/nd^org har samma innebörd somdet ovan angivna uttrycket tithing eller en grupp omfattande ett tiotal män, som inte behöver vara inskränkt till tio utan kan innehålla ett större antal som tolv eller femton eller ännu fler beroende på att nytt folk ständigt tillkommer och yngre växer ’’ K. B. WisTMAN, Inledning till Olavus Petri Samlade Skrifter, Band IV, ss. X-XI. 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=