308 vid edöresbrott utses av domaren efter det att parterna sagt ja till demsomskall sitta i nämnden och alltså godkänt densamma. Enligt SdmL Kg 9:1 utser parterna vid edsöresbrott halva nämnden var. Här kan möjligen spåras en utveckling eller en strid mellan två olika principer, där det är mycket svårt att ange vilken som är äldst. Dock speglar dessa stadganden de förändringar, som började göra sig gällande under 1200-talet och början på 1300-talet. I samtliga dessa fall är det dock klart att det inte är den fasta nämden som fungerar i edsöresmålen enligt konungsräfsten. Det kan vara den fasta nämnden, exempelvis omparterna godkänner den fasta nämnden, men behöver inte vara det. Man kan ställa sig frågan hur det kommer sig att edgärdsmannainstitutet med sådan kraft hållit sig levande under så pass lång tid i vårt land somär fallet. Till en början kan konstateras att uttrycket som sådant inte finnes i våra landskapslagar utan först uppträder under 1600-talet.ScHL'iTER har det inte i sin ordbok utan först i Bihanget under Na:md,^^ däremot inte i den egentliga ordboken under Ncemd, där dock en hänvisning till Bihanget sker genom uttrycket ”Jfr Bihanget”. Därmed är det alltså klart att de svenska lagarna inte innehåller uttrycket edgärdsmän utan denna beteckning har införts senare. Däremot har man tydligen redan på 1400-talet använt sig av beteckningen laggärdsmän. ’ ^ I detta sammanhang kan det vara på sin plats att påpeka att Schlyter är deciderat för att nämnden har uppkommit ur edgärdsmännens begrepp.Det sker i ett uttalande om den engelska juryn, som han anser inte ha sin grund i de anglosaxiska lagarna utan först av normannerna ha införts till England, och ”således härstammar från Skandinavien”, vilket senare får anses vara en alltför snabb slutsats. Hertigdömet Normandie var en del av det tyskromerska riket och alltså föremål för Karl den stores lagstiftning, i den mån den fortfarande tillämpades. Som redan angivits hade de frankiska kungarna möjligheten till inquisitio eller enquéte och det är därför närmast från detta institut, somjuryns ursprung bör sökas. Endast i den mån man kan påvisa att den lagstiftning som bär iEthelreds namn och betecknas III ^Ethelred 3,1 från 997 och gäller endast för Danelagen, kan man påstå att juryn har sitt ursprung i skandinaviska förebilder.^* Att man emellertid rätt snart måste ha insett hur äventyrligt hela systemet med tolvmannaeder var framgår av bestämmelserna i VmL R 19, där kungen Holmback, i KLNM3, sp. 489—491. VgL II Addit. 13:2 istaf)u SSGL 13, SS. 802-803. Se not 17. ScHLiTER, Anmärkningar angående det forna förhållande mällan domare och nämnd, i Juridiska afhandlingar, 2 :a häftet. Lund 1879, s. 221. Härområder dock olika uppfattningar. Se Lif.bfr.m.\nn III, ss. 158-159. mari.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=