307 Tolvhundratalet är emellertid de stor omvälvningarnas tid inomdet svenska rättsväsendet och det är nu som helt nya signaler hissas. Bandbrotten får en allt större betydelse och griper framför allt över allt större områden, vilket förorsakar ett allt större lidande för den bofasta befolkningen, som inte har möjlighet att värja sig mot de följen somstormännen medför och som begär inkvartering och underhåll under sina resor i landet. Det synes mig som om det var här som medeltidens stora rättsliga problem låg: gästningsrätten och den därmed följande skyldigheten att mottaga gäster. Om denna från början varit begränsad till vissa då och då påfordrade prestationer, såsom eriksgator och andra kungliga besök, lagmännens ting och andra med rättsvården förknippade resor, så blev den i och med kyrkans allt starkare ställning utövad med biskopens visitationsresor, invigning av kyrkor, sammankomster med världsliga befattningshavare, en allt större belastning på befolkningen, i all synnerhet när vissa fastigheter genomfrälse undantogos från sådan belastning. Den nya synen på skyldigheten att mottaga gäster, som 1200-talets rättsliga förändringar och privilegier för vissa samhällsklasser medförde, hade därför stor inverkan på de rättsliga förfarandet vid överskridandet av de bestämmelser om gästning, som särskilt angavs genom Alsnö stadgas första del. Betydelsen ligger inte minst i den omständigheten att kungen själv sitter till doms i sin räfst vid beivrandet av överträdelser av de här givna föreskrifterna. Den närmare utformningen fick sin plats i de efter denna tid utformade landskapslagarna, antingen på så sätt att edsöreslagstiftningen fick sin plats i särskild balk, som i ÖgL, eller genom förtydligande bestämmelser i Kg som är fallet i UL. I ÖgL R 1 pr anges att kungens räfst, dit edsöresbrotten enligt R2 hänföres, där skall båda de som tvista närvara och gilla demsomnämnas i nämnden, och enligt UL Kg 9:1 skall ”de båda män utses i nämnden, som de båda säga ja till”. Samma är förhållandet enligt HL Kg 6:1 liksom enligt VmL Kg 6:1 och DL E 6:3. Ifråga om de två sistnämnda lagarna anges sedan uttryckligen att domaren utser nämnden, vilket alltså sker efter parternas godkännande. En klar avvikelse från denna princip föreligger i SdmL Kg 9:1, som föreskriver att parterna skall utse halva nämnden var. Detta är inte detsamma som att parterna skall godkänna dem som utses i nämnden, utan innebär att parterna bestämmer nämndens sammansättning. Detta är märkligt ur åtskilliga synpunkter. Rent kronologiskt kommer SdmL sist av de här angivna lagarna och den uppvisar det minsta samhälleliga inflytandet på nämndernas sammansättning, som i stället bestämmes av parterna. Därmed står nämndtillsättandet enligt SdmL närmare ett förlikningsförfarande. På samma sätt förfaras vid tvist omtaki eller löftesmän enligt RIO. Även här tillsätter parterna halva nämnden var och här är man i linje med vad somföreskrives i UL R 12, som därför inte heller kan anses stå i särskilt god överensstämmelse med nämndtillsättandet enligt UL Kg 9:1, där tydligen nämnden tillstädes och säga ja därtill - och sådana vara
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=